Det är klart men ganska kallt när jag promenerar till jobbet. Vårens ankomst går inte längre att förneka. Med tungan finner jag rester av morgonmüslin som tandborsten missat. Jag funderar, som jag alltid gör under den långa promenaden förbi Braskens bro, genom Tannefors och fram till min arbetsplats. Jag funderar över livet, över framtiden och över det samtal som jag hade med mina vänner efter gårdagens pannkaksätning. Min hjärna är en evighetsmaskin (en computer som Lars Gustafsson hade sagt) som inte kommer att stanna förrän mitt hjärta gör det, trots att jag emellanåt är innerligt trött över att ständigt bearbeta samma olösliga problem.

Större delen av mitt medvetna liv har jag försökt vara en lojal, trevlig, pålitlig och tålmodig person. En god människa i det lilla formatet. Jag har tagit ansvar och kämpat på, fokuserat och målmedvetet. Jag har alltid haft få vänner och få intressen, men egentligen inte varit särskilt missnöjd över detta. Mitt liv har varit så som jag velat ha det och de förändringar som skett har varit långsamma och gradvisa. Utan att egentligen fundera över det särskilt mycket har jag bundit mig själv hårt till en handfull människor och ett fåtal frågor. Mitt arbete som lärare har upptagit en väldigt stor del av min tid och energi. Det senaste året har jag fått lära mig om farorna med att inte ha fler ben att stå på när min jobbsituation blivit mer kaotiskt och svårförutsägbar. När jobbet dränerar mig på energi och emellanåt ger mer frustration än glädje så finns det inget annat att falla tillbaka på, inget annat som ger samma bekräftelse eller väger lika tungt. Min ensamhet och utsatthet blir plågsamt uppenbar.

Jag har egentligen inte gjort något fel, men det är ändå jag som måste hitta en väg ut ur detta, ett sätt att hantera känslorna av frustration och otillräcklighet. Det finns ingen annan som kan hjälpa mig eller bära min börda åt mig. Samtidigt är jag den jag är: långsam, försiktig, skeptisk, tidvis ganska folkskygg. Jag kan inte förändra mitt liv eller mina överlevnadsstrategier över en natt. Jag kan inte ta igen sådant som jag försummat i åratal bara för att jag plötsligt inser vad jag har gått miste om. Har jag lurat mig själv? Jag vet inte. Jag vet egentligen inte något. Mycket av det som jag tagit för givet har visat sig vara falskt och jag vet inte i vilken mån jag fortfarande kan lita på mitt eget omdöme.

Min hjärna arbetar fortfarande intensivt när skolans ytterdörrar tyst glider upp och välkomnar mig. Hur löser jag problem som jag inte har skapat men som till stora delar beror på min egen personlighet?