Att göra bra intervjuer är en svår konst som även många journalister tycks ha problem med. Låt mig ta en intervju med Ola Rapace i Svenska dagbladet som exempel.
Intervjuaren har tydligen gått in med ambitionen att utmåla Rapace som en outsider och rebell – en i sig nött och uttjatad kliché som alltför många skådespelare redan dras med. Hon antyder att ”pressen” (alla andra tidningar utom Svenska dagbladet?) stämplar honom som en ”bad boy” och vill nog ge intryck av att denna intervju ska vara mer saklig och balanserad. Samtidigt fokuserar hon glatt på strulig uppväxt, missbruk, bråk och alla andra attribut som passar bra ihop med en just en outsider och bad boy.
Flera meningar ägnas åt spekulationer kring Rapaces sinnesstämning, inre känsloliv och reaktioner på olika frågor och påståenden. Ögonen ”signalerar frid”, skrattet är ”explosivt”, ett ”stråk av tillbakahållen vrede” anas. Läsaren får intryck av att Ola Rapace är en trulig och sargad yngling som reportern helst vill ta hem och trösta i sin egen trygga famn. Ett projekt, en romanfigur, snarare än en riktig människa av kött och blod.
Frågorna är ytliga och förutsägbara, skådespeleriet ges inte mer utrymme än uppväxten, individualismen eller familjen. Gudstron blir en parentes i slutet. Inga nedslag, inga fräscha vinklar och inga frågor som han inte har fått svara på tusen gånger redan.
Är det för mycket begärt med en journalist som inte försöker tvinga in sitt intervjuoffer i en mall och som vågar engagera sig och nysta i intressanta trådar?