Efter en lååång paus fortsätter nu den spännande serien om skåningarna och deras märkliga dialekt.

HIALÖS, otålig, jäktad, hysterisk, egentligen om en björn som skrämts upp av ur sitt vinteride (hie) och nu driver folkilsk kring i skogarna och river kritter, blir till slagbjörn.

Hialös, hialös är ofta en påg som mist sin tös.

Var inte så hialös, lugna dig litta, så ska du nock tidsnock få veta det.

Jag avråder alla hialösa människor och björnar ifrån att bli lärare.

HILLA, verb, att sätta krokben för någon, få någon att snava, mest att man ”blir hillad” själv. Kanske var ”hillan” från början den änterhakeliknande krok, som satt bak på de skånska långskaftyxornas (långebarderna – därav langobarderna) nacke.

Ou, jag hillade mej i mattan, så jag trillade.

Ett endast i Skåne tänkbart flicknamn är t.ex. Hilla-Britta, kanske jämförbart med de fornvästnordiska valkyrienamnen.

Sådär, både ett vackert namn till en framtida dotter och en kvalitativ lektion i var italienarna härstammar ifrån. Åke, din visdom upphör aldrig att förvåna.

HINT Å TOCKET, både det ena och det andra.

Han varken spiste eller drack, rörde varken hint eller tocket.

Man hittar hint å tocket i denna lilla skånska parlör.

HOFFTA, klarna upp, sluta regna, bli vacker väder igen.

Jag tror det hofftar, sa karen när käringen skällt käken ur led.

Gammal väderleksregel: När det e så mied blå himmel att en kan sy ett par böjsor (byxor; alltså två längre än blå strip) å det, då hoftar det snart.

Jag tror jag föredrar att lyssna på väderleksrapporten, framför att lita på någons tolkning av gammal skånsk folktro.

HOLIANS, lantligt förstärkningsverb: väldigt, synnerligen.

Holians granna pantofflor (potatis) I har här oppåt sannjóren (den göingska sandjorden).

I Skåne finns det inget mer hedrande än att få beröm för sin potatis.