Skador och defekter som jag dragit på mig under mina snart tre år som lärare:

  • En oförmåga att viska: jag är en högljudd person ifrån en högljudd familj och skolmiljön har förvärrat detta. Min röst skär numera genom märg och ben, väggar och ytterdörrar. Jag tycks ha förlorat all känsla för lämplig röstvolym, i synnerhet när jag blir exalterad eller upprörd.
  • Ett stort utbud av märkliga gester: något måste ackompanjera och förstärka vad jag skriker ut till mina elever. Oftast blir det, mer eller mindre, omedvetna och yviga gester som har föga att göra med mitt samtalsämne.
  • En krökt rygg: tid som inte tillbringas i ett klassrum går istället åt till att sitta böjd över en dator, böjd över rättningsarbete, böjd över ämnesrelaterad litteratur eller bara böjd av diverse tunga funderingar.
  • Ett konstant närvarande lärarperspektiv: instinktivt betraktar jag allting genom lärarglasögon och funderar över hur jag kan infoga det jag stöter på i min undervisning – inte olikt en skata som letar färgglada föremål till sitt bo.
  • En mild form av yrkesrelaterad manodepressivitet: efter en lyckad lektion kan man känna sig som universums härskare, för att strax därefter känna sig som en usel lärare när något går snett.

Tag lärdom av detta, ungdomar! Vill ni behålla er rosenkindade oskuld och era vackra lockar råder jag er att söka er någon annanstans än till lärarprofessionens hårda värld.