Jag har diskuterat jämställdhet, relationer och genus med flera gymnasieklasser, både i Religionskunskap och Samhällskunskap. Den mest uppenbara skillnaden är hur mycket unga killar respektive unga tjejer funderar över sådana här saker.

Kvinnliga elever har ofta många och starka åsikter om hur de vill bli behandlade och vad samhället borde göra för att bli mer jämlikt. Det är tydligt att det här är saker som de har reflekterat mycket över och att de, i många fall, har anammat olika överlevnadsstrategier. De behöver inte mycket till uppmaning ifrån min sida för att komma igång och ha en givande och insiktsfull diskussion.

Killarna däremot har en tendens att skämta bort en del frågor och åberopa den fria viljan (”Men, de får väl skylla sig själva om de väljer att ta ett jobb som är dåligt betalt.”) som ett universellt argument. De är sällan lika engagerade eller aktiva – åtminstone inte inledningsvis. Läraren måste vara mycket mer aktiv och styra diskussionen för att den ska ta fart och ge något. Det är tydligt att killarna inte är vana att tänka kring sin egen roll i samhället, familjen eller en relation. Samtidigt är de inte ointresserade av ämnet och det går att locka ur dem en hel del insiktsfulla saker.

Under en lektion i Samhällskunskap A diskuterade vi ett antal fiktiva problem, bland annat ett som gick ut på elevernas syster kände sig ful, fet och oönskad jämfört med de andra tjejerna i högstadiet. Här hade de kvinnliga eleverna massor av goda råd att ge: stå upp för dig själv, prata med kuratorn och läraren, låt dig inte luras av reklam och orealistiska krav. Inte särskilt originella råd kanske, men väldigt kloka.

Killarna var däremot mer eller mindre svarslösa. En av dem sammanfattande ganska bra deras inställning när han sa ”Ska jag vara riktigt ärlig, så hade jag sagt åt henne att gå och prata med mamma.”. Hur många pappor diskuterar kroppsideal med sina tonårsdöttrar och tonårssöner?

Elevernas beteende speglar här samhället i stort; jämställdhet betraktas som en fråga som framförallt drivs av och för kvinnor. Det är upp till dem att vässa armbågarna och se till att orättvisorna försvinner. Det är kanske inte särskilt många män som aktivt motarbetar jämställdhet, men det är inte heller särskilt många som aktivt arbetar för den. Samma inställning kan man märka i en rad andra frågor: det är upp till invandrarna att integrera sig själva, det är upp till missbrukarna att ta sig i kragen och det är upp till brottslingar att sluta begå brott.

Till viss del stämmer detta; nog är den utsatta gruppen som har mest att tjäna på att få ökade rättigheter, men samhället består av ett komplicerat samspel mellan olika individer och intressen. Även om du själv är en man så har du en mängd band till andra människor och de till dig. Du kan inte välja att stå utanför samhället när det gäller vissa frågor som du tycker är jobbiga att fundera på. Här har skolan ett stort ansvar; det är vår uppgift att bygga broar av insikt, erfarenhet och kunskap mellan olika grupper av elever. Tjejer är inte några konstiga utomjordingar med obegripliga intressen och behov. De är människor av kött och blod, med samma drömmar, önskemål och rättigheter som alla andra.

Samtidigt kan killarnas okunskap och brist på oro och ångest även lära oss något. Det finns en stor trygghet i att inte bekymra sig om vad andra ska tro och tänka om en. Många unga tjejer borde ställa mindre krav på sig själva och sina medsystrar och anamma en mer avslappnad inställning till tillvaron. Samtidigt borde män i alla åldrar vakna upp och inse att livets viktigaste frågor faktiskt berör oss alla.