I början av december hamnade jag i en kort diskussion på riksdagsledamoten Mats Gerdaus skolblogg. Inlägget handlade om en friskola som fått avslag på att starta en utbildning på grund av att den hotade snarlika utbildningar inom den kommunala skolan. Diskussionen kom snart att handla om vem som skulle avgöra om det fanns underlag för en utbildning eller inte.

Gerdau menar att det ska finnas så lite statlig styrning som möjligt av antalet utbildningsplatser och skolor. Vi kan omöjligt avgöra vilka behov som finns i framtiden och ska inte begränsa människors valfrihet. Statlig centralstyrning är dömt att misslyckas.

Även om jag kan förstå hans resonemang, så delar jag inte hans inställning fullt ut. Vi har redan idag en väldigt stor centralstyrning när det gäller läroplaner, skolpeng och lagar. Dessutom har vi en mycket aktiv skolminister som ofta tycker till.

Som lärare vill jag ge eleverna en meningsfull utbildning och alla chanser att lyckas på arbetsmarknaden – vare sig de tänker studera vidare eller gå direkt ut i arbetslivet. Jag tycker att utbildning är värdefullt och mycket viktigt. God utbildningskvalitet gynnar hela samhället och eftersom utbildningen idag är skattefinansierad så ligger det i medborgarnas intresse att få ut så mycket som möjligt av varje spenderad krona.

Jag tycker därför att det är ansvarslöst att inte låta efterfrågan på olika yrken påverka vilka utbildningar som erbjuds. Visst är det svårt att sia om framtiden och under ett normalt arbetsliv kan man byta bana många gånger, men det betyder inte att man helt ska strunta i den rådande arbetsmarknaden när man ger tillstånd till nya skolor och utbildningar. Om Sverige som helhet har ett överskott på till exempel elektriker, men ett underskott på undersköterskor verkar det rimligt att begränsar antalet utbildningsplatser på el-program och utökar dem på omvårdnadsprogram. När det gäller praktiska utbildningar så krävs det även ett välfungerande nätverk av praktikplatser, utrustning och utbildade yrkeslärare.

Även om det är svårt att dimensionera utbildningar helt efter arbetsmarknadens krav, så bör man ändå i någon mån försöka. Särskilt när det gäller yrkesutbildningar – som ju i framtiden inte kommer att ge någon behörighet till högre studier. Om du väljer en utbildning först och främst för att du vill ha ett jobb när du är färdig borde skolan och samhället stötta dig i detta och försöka se till att du får bästa tänkbara möjligheter att etablera dig på arbetsmarknaden.