Jan Kjellin är förskolelärare i Falun och bloggar regelbundet om skolfrågor på Flumpebloggen.
Du är både man och lärare för yngre barn, hur kan det komma sig att du valde denna bana?
Min första kontakt med skolvärldens ”andra sida” var när jag som 20-åring fick en praktikplats på mitt gamla mellanstadium i hemorten. Även om det inte uppstod kärlek vid första ögonkastet, kände jag en slags omedelbar tillhörighet till den här världen. Lärarna var engagerade och upplevelsen av att ge något till de här eleverna var mycket påtaglig. Det var dock inte den karriär jag drömde om och jag stannade bara ett par, tre månader innan jag sökte mig in på andra vägar. Men vad jag än gjorde och var jag än hamnade under de följande tio åren, så rörde jag mig på ett eller annat sätt i skolans värld ändå. För det mesta som elev på diverse folkhögskolor, men alltid med mellanspel som representant för lärarkollegiet – det kunde handla om att hålla sig kvar som ALU-anställd ”hustomte” på media- och estetblocket på den folkhögskola jag senast läst vid, eller assistenttjänst på en låg- och mellanstadieskola i staden dit jag flyttat. Alltid med känslan av att vara hemma, men också alltid med blicken riktad någon annanstans. Så föll bitarna på plats när jag strax efter sekelskiftet gjorde mina första vikariatpass på en förskola. Om skolan var mitt hem, så blev förskolan det rum jag trivdes allra bäst i. Det här återspeglades förstås i kvaliteten på det arbete jag utförde när jag var i förskolan, vilket i sin tur ledde till att vikariaten blev längre och mer regelbundna till jag plötsligt en tidig höst insåg att jag var den personal barnen på den aktuella avdelningen kände bäst och att jag hade ansvar för att hinna skola in den nya personalen innan jag var tvungen att återgå till min ordinarie tjänst på mellanstadiet. Den här utvecklingen sammanföll med att min familjesituation stabiliserats såpass att det var dags att på allvar sätta kurs för en framtid i tvåsamhet, och samma höst beslutade jag mig därför att läsa till förskollärare.
Läraryrket har idag blivit alltmer kvinnodominerat; merparten av lärarna och rektorerna är kvinnor, tjejerna har högre betyg och många av de krav och normer som finns verkar vara anpassade till de tysta, strävsamma flickorna. Varför har det blivit såhär och är det ett problem? Hur arbetar du med de här frågorna på din arbetsplats? Kan man arbeta med genusfrågor även i förskolan och lågstadiet?
Jag tror inte att kvinnodominansen i sig är ett problem, så länge personalen förblir professionell i sitt yrkesutövande. Att försöka skapa en problematik utifrån t.ex. en brist på manliga förebilder känns långsökt och normerande (är jag en förebild enbart p.g.a. mitt kön? Måste jag som man i skolan bete mig på ett visst, ”manligt” sätt? Ska alla pojkar i förskolan vilja bli som mig när de blir stora?). Om det finns ett problem att hitta i den kollegiala ensidigheten är det snarare att så många förskollärare och lärare är liknande personligheter. Vi formas någonstans in i ett sätt att vara som så småningom börjar tränga igenom vår person och vi blir ”lärartyper”. Det tror jag är ett större problem – för har man som elev svårt för just den typen, då blir förskolan/skolan ett väldigt jobbigt ställe att vara på.
Här i Falun, där jag jobbar just nu, håller en stor del av förskolorna på att certifieras som ”på lika villkor”-förskolor. Som jag förstår det, innebär att all personal på förskolan har gått en fortbildning där fokus ligger på förmågan att analysera sin egen verksamhet ur ett jämställdhetsperspektiv och att därefter upprätta en handlingsplan för jämställdhetsarbetet. Det här avser att ge oss – förutom certifieringen – verktyg för att ytterligare hjälpa oss att anpassa sig själv och den gemensamma miljön på ett sätt som kan jämna ut den här upplevda snedfördelningen.
Att arbeta med genusfrågor även i de tidiga åldrarna tror jag är viktigt inte minst ur barnens synvinkel – jag kan hitta mängder av genusrelaterade normer som begränsar barnen redan som treåringar och det är ju en del i mitt uppdrag att försöka ”låsa upp” de här begränsningarna så att vart och ett av det här barnen får tillgång till en ökad rörelsefrihet inom och utom könsrollerna. Så visst kan man arbeta med genus i förskolan.
Vad är din definition av ”flumpedagogik” och hur skiljer den sig från Jan Björklunds? Som gymnasielärare får jag ofta höra kritik riktad mot orättvisa glädjebetyg ifrån grundskolelärare och även på universitet och högskolor beklagar man sig över elevernas försämrade kunskaper. Vad beror detta på? Känner du att du har ett större ansvar för elevernas självständighet, kunskapsbildning och intryck av skolan eftersom det är du som är deras första kontakt med den 12 år långa utbildningsresan? Hur ställer du dig till ”betygsliknande omdömen” långt ner i grundskolan?
I en av Lärarförbundets tidskrifter (minns inte vilken) läste jag för en tid sedan att skolans problem inte är om barnen lär sig, utan vad de lär sig. Det tycker jag är en målande beskrivning av skillnaderna mellan oss flumpedagoger och Jan Björklund. Hans kvantitativa aspekt på skolans funktion – där elevernas mätbara utveckling är det enda intressanta – ställs mot vår flumpedagogik, som enkelt uttryckt värdesätter mognad lika högt som en rabblad multiplikationstabell och hävdar att dessa aspekter måste utvecklas i symbios för att en verklig utveckling skall ske. Detta är vi rädda kommer att motverkas i den auktoritära miljö Björklunds skolpolitik verkar sträva efter. I skoldebatten försöker vi flumpedagoger bidra genom att problematisera de frågor som passerar och göra folk uppmärksamma på att det här inte är några enkla, självklara frågor, även om det kan låta så på de som styr samtalet.
Att frågan om glädjebetyg har blivit synlig ser jag som ett tecken på det intensiva fokus som ligger på betygsättning. Dels tror jag det handlar om elever som snabbt kodat av betygskriterierna och lärt sig surfa fram till de kvantitativa toppbetygen utan att nödvändigtvis behöva gå omvägen via den mognad jag nämnde i stycket ovan – som jag menar kan liknas vid att betygen kanske är formellt riktigt satta, men inte möjliga att implementera eftersom eleverna bara har kunskapen, men inte den fulla förståelsen. Men det kan inte utgöra hela problembilden. Jag misstänker också att skillnader i kunskapssyn och uppdrag mellan grundskola – gymnasium och även gymnasium – högskola påverkar de här uppfattningarna. Än en gång vill jag peka på att frågan nog inte är om eleverna lär sig, utan vad. En levande dialog mellan skolformerna tror jag skulle lösa många av de här problemen.
Du har skrivit en del om vikten av att skapa en god pedagogisk miljö under den senaste tiden. Hur uppnår man detta som lärare och vad kännetecknar en sådan miljö?
Det här är en av de här diskussionerna som verkar ha uppstått på flera håll och i olika medier samtidigt. En central beståndsdel som vi diskuterat på Flumpebloggen är relationen mellan lärare och elev. Den lägger ribban för det fortsatta arbetet i klassrummet/gruppen genom att dels öppna för en ärlig och rak kommunikation och dels skapa en trygghet som bygger på ömsesidig respekt och vetskapen hos eleven om att ”jag syns”. På den här grunden kan man sedan bygga upp en lärmiljö som är anpassad (efter förmåga och möjlighet) till var och en av gruppens deltagare.
Och som flumpedagog kan jag inte undvika att påpeka att det här förstås visar sig i en klassrumssituation där det är ”högt i tak” och alla vågar delta i diskussionerna. Där det – utåt sett – kan verka kaotiskt emellanåt, men där kaosets potential utnyttjas av läraren som förblir rummets auktoritet på grundval av just den goda relationen mellan denne och eleverna, samt att alla drar åt samma håll. Ett levande klassrum, helt enkelt.
Om du blev Sveriges nästa skolministrar, vad skulle du då fokusera på?
En av mina största prioriteter vore nog att försöka avpolitisera skolan på något sätt. Ett av de största hoten mot en stabil skola – oavsett om vi talar om Jan Björklunds skola eller vår flumpedagogiska motpol – är att den blivit en av de mer framträdande politiska arenorna. Förändringar inledda av den förra regeringen skrotas i en handvändning av föga mer än prestigeskäl, medan samma sak hotar hända om det blir regeringsskifte igen vid nästa val. Och under mandatperioderna skyndar man sig att röra om så mycket man bara hinner i den redan kokande grytan. Ett alternativ till detta vore därför ifall det var möjligt att på något sätt låta skolan styras av en helt oberoende myndighet, där det politiska inflytandet var minimalt och där samarbetet med såväl yrkeskåren som forskarsamhället var det centrala. Förutom att det vore lättare för lärarkåren att acceptera förändringar, skulle dessa förhoppningsvis följa en given linje och alltid vara grundade i aktuell forskning. Jag vet att många kritiker (inte minst sittande skolminister) misstror skolforskningen, men även detta handlar mer om politik och ideologi än om forskningens faktiska innehåll och resultat, vilket också är ett argument för att avpolitisera skolan. Och även om nu denna övergripande linje inte skulle vara möjlig att genomföra, skulle jag i alla fall arbeta för att stärka banden mellan förvaltning och verksamhet genom att i alla beslut luta mig på aktuella forskningsresultat.
Och så skulle jag ha min flumpe-tröja på mig i alla mediala sammanhang!
Tack för intervjun.
#1 by Janne on 13 december 2009 - 8:50
Quote
Tack själv! Det var svårare frågor än jag upplevde dem innan jag satte mig ner och svarade på dem. Nu återstår bara att se om mina flumpedagog-kollegor håller med mig i min definition…
Pingback: Intervjuad « Flumpebloggen
#2 by Plura on 13 december 2009 - 12:21
Quote
Tankeväckande funderingar.
Två saker:
För det första tror jag det vore bra med eleven i centrum för pedagogiken. Och att lärarna ständigt har läroplanen, kursplanen, programmålen och barnkonventionen som sina instrument, istället för lärarkalendern. Vissa skolor använder till och med läroplanen som ett fortbildningsinstrument för att utveckla det pedagogiska arbetet.
För det andra. Visst är tanken om avpolitisering god. Problemet tycker jag dock inte ligger på det rikspolitiska planet utan på kommunnivån.
Det är här skolans problem skapas. Fritidspolitkerna i nämnderna har ringa eller ingen kunskap om vad de är satta att strya. Få av dem har kunskap vilka nationella strydokument de är satta att tillämpa.
Även om man skulle vilja avpolitisera skolan har vi ett demokratiskt problem. Vem skapar regelverket i den obligatorisk skola?
#3 by Janne on 13 december 2009 - 23:46
Quote
Absolut eleven i centrum. Genom att bygga upp en god, nära men förstås professionell relation. Och visst måste vi kunna följa de styrdokument vi lyder under, även om det ibland motverkas av det kommunala styret som många gånger följer en egen agenda utan större insikter i hur detta påverkar våra möjligheter att följa styrdokumenten.
Jag vill inte stanna vid kommunstyret, där problemen är ungefär som du beskriver dem. Jan Björklund är för mig ett exempel på varför även det rikspolitiska planet behöver fredas. De goda sidorna av den borgerliga skolpolitik som nu förs har kommit till priset av ett antal populistiska åtgärder (t.ex. ordning & reda, betyg & kontroller) som – i de fall de implementeras – riskerar att slå tillbaka på verksamheten. Eller, för att tala flumpe: Motverka en god pedagogisk miljö.
Det här behöver vi komma åt på ett eller annat sätt. Att utsätta skolan för populistiska och/eller prestigeladdade förändringar vid varje regeringsskifte är inte på något sätt konstruktivt. Och jag ser den politiska prestigen som den återkommande boven i dramat.
Men jag vet inte… Jag känner bara att det måste gå att göra. En likvärdig skola kan inte styras av politiker. Det känns motsägelsefullt, på något sätt…
#4 by Plura on 14 december 2009 - 19:37
Quote
Vi verkar var i stort överens. Vill bara påpeka att kommunerns egen agenda är av ondo. Varje inspektion som gjorts, vad jag känner till, skjuter just in sig på att kommunerna inte får ha någon agenda utöver de nationella målen i styrdokumenten. Så är förordningen om kvalitetsredovisningen skriven. Och det kravet ökar i och med att förordningen lyfts till lag.
Det kommer att bli tydligare med den nya skollagen där Björklund har ”tjuvkopplat” huvudmännen och fört ned mer ansvar på rektorer och lärare att utföra det systematiska kvalitetsarbetet och styrningen av det pedagogiska arbetet. Huvudmannens roll blir ”kameral”. Vi får se vad lagrådsremissen säger när den kommer i morgon (15/12).
När det gäller rikspolitiska planet. Visst har Björklund gjort populistiska åtgärder. Bekymret, som jag ser det, är att det inte finns en idédebatt om skolan på det politiska planet.
Se bara på debatten inför antagandet om den nya läroplanen och kursplanen i mars. Var bara grums i kanterna från oppositionen.
Det intressanta nu är att se hur propositionen kommer att se ut för den nya skollagen efter lagrådsremissen. Då kommer lagförslaget att hamna i de politiska hetluften. Hur hårda kommer striden att bli från oppositionen i den frågan. För just de populistiska åtgärderna finns lagförslaget.
Och en likvärdig skola kan inte som du säger styras av politiker. Men någonstanns måste ramverket skapas, det som finns i skollagen och srtydokumenten i form av läroplaner och kursplaner. Tittar jag på dessa slås det klart och tydligt fast att läroplanen ska styra skolans arbete och att den ska vara mål- och resultatstryd. Om inte allt för stor klåfingrighet görs från Skolverket i det arbetet man bedriver kommer friutrymmet för det pedagogiska arbetet att var lika stort som idag.
En god pedagogisk miljö är viktig. Och jag vet inte, verkar vara ett större problem i samhället i stort med bedömning och betyg. Riktigt hur man ska få förståelse för att nationella prov bara är en G-nivå, efter som den bygger på summativ bedömning, vet jag inte. Tror att denna debatt är en ”never ending story”….
#5 by Janne on 14 december 2009 - 20:35
Quote
Vi ser samma problem på det rikspolitiska planet. Hade debatten istället för att föras av obehöriga politiker/debattörer, förts av behöriga lärare/skolforskare, skulle situationen i skolan vara en helt annan än den nu är. Vi hade säkert också klivit på vår beskärda del av minor och fattat några felbeslut, men diskussionen hade i alla fall gått på djupet.
Det är egentligen helt sjukt hur långt ner på detaljnivå politikerna tillåts gå när det gäller skolan! Vårt arbetssätt är idag en politisk fråga. Hur vår arbetstid disponeras är en fråga om politisk prestige, liksom definitionen av en ”god pedagogisk miljö”, o.s.v.
Och hur kommer det sig att vi accepterar det?
#6 by Plura on 14 december 2009 - 23:37
Quote
Visst är det så, Björklund genomför nu det han försökte med som skolborgarråd i Stockholm.
Vet inte varför det inte finns tillräckligt starka personer från professionen som ryter till. Kan det, Gud förbjuder, vara så att det inte finns tillräckligt ”skickliga stridstuppar” som kan bemöta politiker/debattörer från professionen.
Kan ibland tycka att det är ”sillmjölk” när forskningen och professionen debatterar. Kanske en kurs i retorik och lite civilkurage vore på sin plats för att ”definiera en god pedagogisk miljö” utan politiska förtecken.
Men jag kanske är tillräckligt naiv för att bortse från att levebrödet går före en ideologisk debatt om lärandet…
#7 by Janne on 15 december 2009 - 22:03
Quote
Ett problem är nog att vi från professionen är hänvisade till att ryta på vår fritid, medan politiker och debattörer har rytandet som jobb.
Sedan håller jag inte riktigt med om behovet av retorik. Visst är det ett sätt att nå fram med sitt budskap, men oftast på bekostnad av innehållet. Hade t.ex. JB hållit inne med de mest auktoritära utspelen i början av mandatperioden och gått direkt på de frågor han driver idag, hade han inte haft samma maktposition i skolfrågor som han har nu, men han och de frågor han lyfter fram hade varit lättare att ta på allvar.
För mig är behovet av retorik och rytanden ytterligare ett argument varför skolan måste avpolitiseras. Konstruktiva diskussioner förs helt enkelt inte inte på den nivån.
#8 by Plura on 16 december 2009 - 0:26
Quote
Jo – förstår att det är tränger idag att ryta till än på flumvänsterns tid, sent 60-tal och 70-tal. Då var det legio. Numera har vi små själar till chefer i den offentliga verksamheten, som tyvärr är födda på sent 50-talet och tidigt 60-tal som JB.
De verkar ryta i tid och otid. Dessvärre är det inte de själva som sätter sig vid tangentbordet och formulerar sig utan ”fjuninga” 80-taliser som spökskriver åt dem.
Men du som lärare måste väl idag vara lycklig över att JB kräver behöriga lärar som ska undervisa och lektorer på förskolenivå med den lagrådsremiss han lade fram idag. Så helt igenom ond är han väl inte eller???
#9 by Janne on 16 december 2009 - 20:16
Quote
Absolut!
Skall lärare åter bli ett ”riktigt” yrke, är det nödvändigt att först göra sig av med den outbildade delen av lärarkåren. Jag tycker dessutom att det är ett rimligt förlag att tidsbegränsa anställningen av obehöriga till ett år (i taget). Sedan är det bara att hoppas på att detta första steg fullföljs inom några år och helt utestänger obehöriga från yrket.
Det behövs…
#10 by Plura on 17 december 2009 - 0:15
Quote
Jamen då så!
Då är vi överens.
Och du behöver inte vara orolig för att oppositionen kommer att riva upp den delen av skollagen. Där verkar det vara konsensus på den politiska nivån om jag förstod Marie Granlund (S) rätt i Gomorron Sverige.
#11 by Lilla O on 13 december 2009 - 22:53
Quote
Vilken bra intervju. Så här mycket har jag inte fått veta om Janne innan. Jag som är lite genustokig tycker att det är bra med bådse män och kvinnor i skolan , men håller med dig om att kön inte borde vara en kvalifikation. Alla män är inte lika, och inte alla kvinnor för den delen, men ungarna behöver bra och varierande förebilder.
#12 by Janne on 13 december 2009 - 23:48
Quote
Det är knappt att jag själv visste en del av sakerna som framkom…