Dagen hade varit ganska tuff, med besvärliga elever och en allmän känsla av vanmakt och otillräcklighet. Ungefär såhär gick funderingar under den halvtimmeslånga promenaden hem:

”Fan, vilken usel lärare jag är! Allting är mitt fel! Om jag bara hade satt ner foten och haft bättre kontroll, så hade det aldrig varit några problem. Det kan inte finnas någon lärare som är lika värdelös som jag. Jag borde stanna hemma imorgon så att jag inte gör mer skada.”

”Egentligen är det faktiskt värre för eleverna, det är de som slösar bort sin skolgång och drabbas hårdast av allt strul. Det är inte särskilt lätt att vara tonåring.”

”Jag är bara vikarie och har inte haft eleverna särskilt länge. Det är första terminen i ettan och nog har det varit bråk på andras lektioner också. Hade klassen bara varit lite mindre.”

”Om eleverna bara kunde förstå hur de ställer till det för sig själva och varandra! Det är de som är de största förlorarna.”

”Det borde gå att konstruera någon form av värderingsövningar och hypotetiska exempel med förankring i klassen. Då kunde man närma sig problemen lite mer subtilt.”

”Jag har ju inte så mycket undervisning imorgon, så då borde jag kunna klura fram något.”

”Jag ska göra en jättefinurlig värderingsövning och visa för mentorn! Nästa vecka kommer vi att göra en nystart av kursen!”

”Eleverna kommer att förstå hur de saboterar för varandra! Vi kommer att ha ett supersmart diskussionsunderlag inför framtiden! Jag längtar redan till imorgon.”

Förvisso tämligen omtumlande rent känslomässigt, men jag är ändå glad att jag inte fastnar i bitterhet och självömkan och så enkelt förmår att entusiasmera mig själv igen – även om jag förstår att det inte kommer att vara fullt så enkelt att lösa klassens problem.