Som lärare får man handskas med alla möjliga typer av elever. Hur väl man lyckas hantera dem, beror väldigt mycket på ens egen personlighet och lärarstil. Det är sällan som man klaffar med alla elever, oavsett hur mycket man försöker.
Jag har undervisat flera klasser som varit mer eller mindre svårhanterliga och det finns skillnader även när det gäller besvärliga elever. Man orkar mycket mer om man upplever att man får något tillbaka – och det behöver inte var mycket. Många elever kan vara otroligt gulliga, härliga och fantastiska, samtidigt som de också är omogna, omotiverade och saknar självinsikt. Med dem kan man komma överens och den kärlek man får från dem, räcker för att man ska orka med deras barnsligheter.
Värre är det då med elever som bara suger kraft, energi och uppmärksamhet utan att ge något tillbaka, vare sig till lärare eller klasskamrater. När jag har sådana elever, pendlar jag mellan vrede och resignation. Först blir jag arg över att de inte sköter sig, sedan blir jag gradvis alltmer avtrubbad när jag märker att ingen lyssnar och inget hjälper. När jag märker att jag slutar bry mig, så blir jag arg på mig själv och försöker tjata på eleverna några gånger till, för att åter resignera när ingenting händer. Denna utmattande cirkelrörelse brukar fortsätta till kursen är slut.
Som passionerad och engagerad lärare, vill jag inte lämna någon i sticket, inte ens den mest otacksamma och svårfångade snorunge. Men som människa måste jag göra prioriteringar för att överleva arbetsdagen.
Många problem med besvärliga elever förstärks dessutom av för stora klasser och en olämplig elevsammansättning. Hur stora klasser som är lämpliga, beror väldigt mycket på vilken typ av program och vilken typ av elever det handlar om. Därför fungerar det inte att snegla på andra program eller att köra med någon slags standardstorlekar. Ett tydligt tecken på att klassen är för stor är att läraren tvingas ägna större delen av sin tid åt att bekämpa akuta problem, snarare än fördjupade samtal med eleverna. Medan läraren jagar två busfrön genom klassrummet, får resten klara sig utan honom. Det är varken rättvist för eleverna eller läraren.
#1 by Lisa on 08 oktober 2009 - 17:19
Quote
Det är en svår balansgång, det där. Det är inte utan att jag tycker att vi tvingas lägga alldeles för mycket energi och tid på de få som förstör, så att det går ut över alla de andra. Åtminstone på gymnasiet måste väl individen själv börja ta lite ansvar på riktigt?
För som du säger, så vill man ju gärna hjälpa alla. Men vi är inte mer än männsikor. Dessutom är det lärare och handledare jag vill vara – inte polis, kurator eller mamma.
#2 by Andreas Williamsson on 09 oktober 2009 - 10:38
Quote
Det behöver inte nödvändigtvis handla om elever som förstör, utan bara om sådana som tar mer plats och kräver mer tid på olika sätt.
Visst borde elever överlag förmås att ta ansvar för sin egen situation – det handlar i slutändan om deras framtid och skolgång. Samtidigt så blir det ofta en ursäkt för att lärarna inte ska ta mer ansvar för sin roll i relationen med eleverna. Gymnasieeleverna är fortfarande barn i mina ögon och jag har större förståelse för att de beter sig barnsligt än för lärare som agerar likadant.