När man måste förmedla mycket och komplicerad information på kort tid, så är det frestande att använda sig av förenklingar. Båda mina ämnen – Historia och Samhällskunskap – är vidsträckta och omfattande. Att lära ut tusentals år av historia eller förklara invecklade politiska intriger på enbart 100 timmar (om ens det) är inte lätt. Dessutom har man ett enormt övertag både när det gäller information, kunskaper och auktoritet. Lärarens utsagor ifrågasätts sällan. Om läraren dessutom betraktar sig själv som en omnipotent kunskapsförmedlare och eleverna som tomma kärl ökar risken för bekväma sammanfattningar av komplexa skeenden.

Särskilt inom historia är det lätt att förvandlas till en mysig sagoberättare á la Herman Lindqvist. Det är bara att slänga ur sig lite lustiga berättelser om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, reducera konflikter till en uppgörelse mellan olika potentater och låta fördomarna styra. Upplägget hämtar man mer ifrån filmens och böckernas värld än den verkliga historien. Det är faktiskt lättare att berätta historier än att undervisa i Historia.

Inom Samhällskunskapen handlar det mer om att använda sig av etablerade fördomar (De där tokiga amerikanarna och deras märkliga samhälle. Stackars fattiga afrikaner, ständigt måste de tas om hand. Sverigedemokraterna – vilket skämt. Den som röstar på dem måste vara tokig.) hos läraren och eleverna eller att förenkla bortom all rimlighet. Eftersom Samhällskunskap är så otroligt brett – Statskunskap, Sociologi, Nationalekonomi – är det svårt för läraren att vara insatt i alla aspekter av ämnet. Dessutom är man kanske inte lika intresserad av alla delar heller.

Att urvattna undervisningen är förstås en form av bedrägeri. Även om de flesta av eleverna kanske inte märker något, finns det alltid en och annan som så småningom kommer att upptäcka att deras lärare faktiskt ägnat sig mest åt att sprida myter och halvsanningar. Det är alltid bättre att erkänna sin okunskap – och lova att läsa på till nästa lektion – framför att dra till med olika former av påhitt.