När man måste förmedla mycket och komplicerad information på kort tid, så är det frestande att använda sig av förenklingar. Båda mina ämnen – Historia och Samhällskunskap – är vidsträckta och omfattande. Att lära ut tusentals år av historia eller förklara invecklade politiska intriger på enbart 100 timmar (om ens det) är inte lätt. Dessutom har man ett enormt övertag både när det gäller information, kunskaper och auktoritet. Lärarens utsagor ifrågasätts sällan. Om läraren dessutom betraktar sig själv som en omnipotent kunskapsförmedlare och eleverna som tomma kärl ökar risken för bekväma sammanfattningar av komplexa skeenden.
Särskilt inom historia är det lätt att förvandlas till en mysig sagoberättare á la Herman Lindqvist. Det är bara att slänga ur sig lite lustiga berättelser om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, reducera konflikter till en uppgörelse mellan olika potentater och låta fördomarna styra. Upplägget hämtar man mer ifrån filmens och böckernas värld än den verkliga historien. Det är faktiskt lättare att berätta historier än att undervisa i Historia.
Inom Samhällskunskapen handlar det mer om att använda sig av etablerade fördomar (De där tokiga amerikanarna och deras märkliga samhälle. Stackars fattiga afrikaner, ständigt måste de tas om hand. Sverigedemokraterna – vilket skämt. Den som röstar på dem måste vara tokig.) hos läraren och eleverna eller att förenkla bortom all rimlighet. Eftersom Samhällskunskap är så otroligt brett – Statskunskap, Sociologi, Nationalekonomi – är det svårt för läraren att vara insatt i alla aspekter av ämnet. Dessutom är man kanske inte lika intresserad av alla delar heller.
Att urvattna undervisningen är förstås en form av bedrägeri. Även om de flesta av eleverna kanske inte märker något, finns det alltid en och annan som så småningom kommer att upptäcka att deras lärare faktiskt ägnat sig mest åt att sprida myter och halvsanningar. Det är alltid bättre att erkänna sin okunskap – och lova att läsa på till nästa lektion – framför att dra till med olika former av påhitt.
#1 by Lisa on 27 september 2009 - 21:50
Quote
Jag håller absolut med dig om att man som lärare måste våga erkänna att man inte kan allt, men är beredd att läsa på. Det är jätteviktigt! (Om inte annat så för att eleverna ska få se att ärlighet är viktigare än prestige.)
Men är det verkligen så enkelt att man som lärare måste välja mellan att förenkla eller att tala om hela sanningen? Det andra alternativet heter väl snarare fragmentarisering? Och det är inte alltid så lyckat det heller.
Hur man än vänder sig har man ändan bak – och den begränsade kursen kräver att jag ständigt väljer och väljer bort vilka delar av den oändliga (t.ex.) historiska oceanen vi ska befara ihop. Samtidigt är det min uppgift som lärare att ge eleverna kunskap om vilka svårigheter och grund man kan förvänta sig, samt redskap att navigera även på okända vatten.
(Ja, det låter ju tjusigt. Men något tror jag kanske ligger i det också!
#2 by Andreas Williamsson on 29 september 2009 - 16:48
Quote
Det är klart att man måste göra vissa prioriteringar när man ska ha med så mycket på väldigt kort tid. Undervisningen bör ligga på en nivå som är anpassad för eleverna. Men det gäller att göra sitt urval på goda grunder och inte låta personlig okunskap eller fördomar om eleverna (de är ändå för dumma för att förstå såhär komplicerade resonemang) styra.
#3 by Patrik Ohlsson, Ängelholm on 28 september 2009 - 20:40
Quote
En viktig uppgiften som lärare, iaf om vi talar om samhällskunskap och särskilt när det handlar om politiskt relaterat, måste vara att förhålla sig värdeneutral.
I dagens Sverige är det lätt hänt att det drar åt vänster enligt de exempel du nämnde, och då blir det ju inte lärande utan indoktrinering. Det i sin tur innebär tjänstefel, till skillnad mot att erkänna bristande kunskap (en sådan brist på något område kan dessutom lätt vändas till något positivt av en flexibel lärare).
#4 by Andreas Williamsson on 29 september 2009 - 16:45
Quote
”En viktig uppgiften som lärare, iaf om vi talar om samhällskunskap och särskilt när det handlar om politiskt relaterat, måste vara att förhålla sig värdeneutral.”
Fast det där är inte alldeles sant. Även om man som lärare ska avhålla sig ifrån partipolitiska inlagor så är undervisningen inte värdeneutral. Få lärare skulle jämställa parlamentarisk demokrati med enpartistyre, nazism med liberalism eller sharia-lagar med ett opartiskt rättssystem.
Sedan kan man så klart diskutera var gränsen går för vad som räknas som politisk propaganda. Jag brukar uppmuntra eleverna att organisera sig fackligt, jobba vitt och betala skatt. Det finns säkert personer som skulle betrakta det som osakligt vänsterflum.
Om lärarens personliga politiska åsikter riskerar att påverka undervisningen är det bra om läraren i förväg informerar om sin ståndpunkt. Personligen har jag aldrig stött på någon lärare som låtit sin ideologi styra undervisningen. Däremot har det förstås hänt att man har stört sig på kollegors uttalanden i fikarummet.
#5 by Martin Ackerfors on 01 oktober 2009 - 6:19
Quote
Det jag vet att jag saknat genom min skoltid är öppenhet från lärarens sida. Det är förstås inte helt oproblematiskt heller, men jag tror att jag personligen hade föredragit lärare som sagt ”hej, jag har en tendens att vara vänster” eller något sådant så att man själv kan bilda sig en källkritisk uppfattning. Jag har lyckligtvis kunnat gissa de flesta av mina lärares politiska läggning (i de fallen det varit relevant) men det hade varit skönt med lite ärlighet. För det är skillnad på en högerorienterads och en vänsterorienterads historia-, religions- och samhällskunskapsundervisning även om man inte vill att det ska vara det.
#6 by Andreas Williamsson on 01 oktober 2009 - 9:10
Quote
Det är möjligt, men samtidigt kan jag tycka att det är lite att underkänna sig själv som lärare att direkt bekänna sin egen politiska tillhörighet: ”Min lärarprofessionalitet väger lätt, jämfört med min ideologi. Ni kan inte lita på mig.” Jag kan mycket väl tänka mig att det finns elever som helt slutar lyssna på sin lärare efter att han eller hon berättat vilket parti de röstar på – i synnerhet om de själva tycker annorlunda.
På en direkt fråga ifrån eleverna brukar jag berätta var mina politiska sympatier ligger, men annars håller jag det för mig själv och försöker alltid att leka djävulens advokat och vara lika kritisk mot alla typer av partier (kanske med undantag av Sd och ännu extremare grupperingar).
#7 by Patrik Ohlsson, Ängelholm on 30 september 2009 - 23:01
Quote
Jo precis, du har faktiskt belyst ett problem genom att ifrågasätta hur jag formulerat mig. Den typ av värdeladdning du beskriver, tror jag en väldigt klar majoritet (i princip 99%ig) ställer upp på. Jag vet dock av erfarenhet att det finns lärare idag som jämför sverigedemokrati med nazism och samtidigt ogärna talar om kommunismens svåra brott mot mänskligheten. När blir det tjänstefel? Idag finns iaf inga direkta regler och villfarelsebudskap är relativt fritt att predika från klassrummet, vilket också sker, tyvärr.