Det har skett ett maktskifte både i skolan och samhället i stort där gamla, självklara auktoriteter har förlorat i inflytande och individen stärkt sin egen position. I alla fall på ytan. Dessvärre utnyttjar inte individen alltid sin nyvunna makt på bästa sätt och är ständig utsatt för påverkan utifrån (i form av vänner, familj, massmedia och så vidare) och inifrån (i form av okunskap, fördomar, ointresse och så vidare). Dessutom finns det dolda hinder i form av systemtröghet och bristande ekonomiska resurser.

Läraren

En gång var lärarens ord lag; i klassrummet var han gud och mäster. Eleverna hade bara att anpassa sig och utbildning i sig var något exklusivt och vördat. Några större pedagogiska kunskaper var knappast nödvändiga, det var upp till eleverna att vaska fram guldkornen ur lärarens föreläsningar. Så är det inte längre, även om inte alla har insett eller accepterat det. Idag ställs läraren inför andra krav och har andra verktyga att arbeta med. Att använda riset mot besvärliga elever fungerar inte längre; varken samhället eller den enskilde eleven skulle acceptera något sådant.

Läraren får använda sig mer av lock, pock och diverse knep för att hjälpa eleverna fram till kunskapsmöten. Undervisningen är mer av en kollektiv insats, ett samspel mellan två parter, där tillvägagångssättet ska anpassas efter den enskilde eleven. Åtminstone i teorin.

För den som likt mig sökt sig till läraryrket för att de är lockade av detta samspel är undervisning något spännande, även om det också kan vara tröttande. För den som ser sig själv mer som enväldig kunskapsförmedlare blir det svårare. Men jag föredrar en mer mänsklig lärare som inte kan gömma sig bakom titel, status och utbildning utan faktiskt måste bege sig ut i bland eleverna och kavla upp armarna. Det utvecklar fantasin och kreativiteten att försöka förklara, förtydliga och pröva sig fram i hopp om att se en glimt av insikt i elevernas ögon.

Eleven

Skolan – och i synnerhet gymnasiet – har gått ifrån att vara något för en utvald elit till något som alla förväntas ägna minst 12 år av sitt liv åt. Möjligheterna att få jobb som outbildad är små och skolan blir därför ett nödvändigt ont för många ungdomar som annars hade återfunnits inom industrin, lantbruket och servicesektorn. Elevkullen är mer blandad idag än förr. När det gäller gymnasiet kan även mycket av undervisningen uppfattas som onödig och meningslös. Att lära sig grundläggande läsning och räkning är väl en sak, men varför traggla antika författare och tråkiga gubbar som varit döda i hundratals år? I värsta fall hamnar en grupp omotiverade elever med en lärare som förväntar sig att de ska göra allt arbete åt honom/henne.

Tack vare sin status som förment självständiga och fria individer kan eleverna också börja ställa andra krav på både skola och undervisning. De kan välja, påverka och utvärdera. I synnerhet verbala och socialt kompetenta elever kan få ett stort inflytande. De kan ta sig plats, förstår koderna och de rätta påverkansvägarna. Även andra elever kan lockas att delta mer i utformandet av undervisningen, men då krävs det ofta en aktiv och intresserad lärare.

Risken finns dock att eleven jämställer egna värderingar med beprövade kunskaper och avsäger sig ansvaret för sitt eget lärande. Även om man inte ska ha en överdriven respekt för auktoriteter ska man inte heller undervärdera gedigna kunskaper och färdigheter. Läraren är inte där för att leverera ett färdigt paket som utan vidare kan förkastas om det framstår som ointressant. Detta märks inte minst när det handlar om politik och områden där eleverna har starka personliga åsikter. Men det är också en tendens som är tydlig i hela samhället. Det sunda förnuftet och personliga iakttagelser räcker för att förkasta gedigen klimatforskning och beprövade demokratiska traditioner. Om varje individ är kung, vem ska då säga att ens egna fria fantasier inte är lika mycket värda som åratal av studier?

Det sociala och ekonomiska kapitalet

Redan i början var jag inne på att elevernas valfrihet och inflytande inte var så stort som det verkade. Hur stort genomslag de får handlar nämligen väldigt mycket om deras bakgrund, status, självsäkerhet, viljestyrka och sociala förmåga. Även om samtliga elever har olika former av lagstadgade rättigheter så krävs det både kunskap och självförtroende för att känna till detta, anse att man förtjänar något bättre och för att driva kampen mot tröga och motsträviga myndigheter. Det låter fint att alla blir betraktade som individer, men när det verkligen gäller är det inte lika enkelt och självklart. Huruvida elever med särskilda behov verkligen får hjälp eller inte hänger väldigt på deras föräldrar. Den enskilda elevens möjligheter att påverka hänger också väldigt mycket på hur bra denne är att spela det sociala spelet och kommunicera med vuxna.

Skolan och samhället har en tendens att lova runt och hålla tunt, att smeta på en tunn patina på det gamla och utropa att en ny era har anlänt. De ekonomiska resurserna matchar sällan retoriken. Elevernas chans att lyckas utgår fortfarande mycket ifrån social bakgrund och familj. Skolan är inte den stora, rättvisa utjämnare som den ibland utger sig för att vara.

Slutord

Alla välfungerande sociala relationer är ett givande och tagande. Så är även fallet när det gäller mötet mellan elev och lärare. Individerna har bara de möjligheter som de gör anspråk på. I slutändan kan det individualiserade samhället vara något av en kalldusch; utnyttjar man inte sin omtalade frihet får man ingen sympati och får själv bära skulden för sin situation. Det går inte att per automatik förvänta sig engagemang och stöttning om man själv inte visar något prov på vilja och drivkraft.