Archive for oktober, 2009

En lektion i skånska del 7

Eftersom E är en bortglömd och ignorerad bokstav i det skånska språket, fortsätter vi raskt vidare till F:

FARLIGT, fasligt, förstärkningsord.

En farligt granner tös.

Återigen ett av få ord som jag själv har hört andra använda. Tyvärr har ingen använt den om mig på samma sätt som i exempelmeningen (även om det förstås vore gravt lögnaktigt att påstå något sådant). :(

FASTATTÄN, fastän.

Fastattän ingen har sagt dej ett oor för när, så står du en i näsan som peppar (är du oförskämd och ger sju för tu).

Observera den helt vansinniga meningen och den ännu vansinnigare ”förklaringen” inom parentes. Åke, Åke, det verkar som om man har ett lika stort behov av en ordbok för att förstå dig som för att förstå skånska.

FEJARN, FEJAN, eufemism för ”fan”.

De va som fejan, sa dejan (flickan).

Var det månne en farligt granner deja?

FEMTANFIFFIG, riktigt fiffig, klurig, har femton utvägar.

Aa, du är nock så femtanfiffig, om du vill.

Varför är just 15 fiffighetens heliga tal? Varför inte 16? Någon som har 16 utvägar måste väl ändå vara fiffigare än någon med futtiga 15?

FINGRERA, befingra, ta på.

Sitt inte ä fingrera osten, det kan va andra som vill eda å den.

Fingrera istället på den farligt granna dejan, för fejan!

FISA VE FATET, lantligt för ”äta för mycket”.

Nu sitter du å kränger i dej, så snart fiser du vid fatet.

Ohlmarks gör vad han kan för att bekräfta bilden av den feta, gemytliga skåningen med tusen ord för mat, men inget för arbete.

Tags:

En kortis om SKL:s utspel

Via Christer hittar jag en debattartikel om lärarnas stundande avtalsrörelse. Det är Sveriges kommuner och landsting (SKL) som listar ett antal diskussionspunkter som de vill ta tag i.

Jag känner att det är en artikel som jag behöver fundera lite över och smälta, men spontant reagerar jag över den första punkten:

1. De centrala parterna måste sluta peta i detaljer. Alla skolor i landet är inte lika. Inte heller alla ämnen, elevgrupper eller lärare. Det skulle hota kvaliteten om man, vilket ibland föreslås från fackligt håll, skulle sätta ett tak för hur många lektioner en lärare får ha eller på annat sätt detaljstyra hur varje lärares arbetstid ska fördelas.

Det vore lika absurt som att centralt reglera hur många patientkontakter en sjuksköterska ska ha, eller bestämma att en brandman bara skulle göra ett visst ­antal utryckningar per vecka oavsett hur många bränder som inträffar.

Jag har inga invändningar mot att skolorna lokalt ges ökat inflytande, men jag tycker absolut att det är en god idé att centralt bestämma undervisningstiden för olika typer av lärare. En heltidstjänst för en gymnasielärare ska inte vara 20 undervisningstimmar i veckan på en skolan, 15 på en annan och 25 på en tredje. Jag tycker att det ska finnas tak, däremot kan dessa vara förhandlingsbara. Vill skolan att läraren ska jobba mer och han accepterar detta så ska han naturligtvis även ersättas ekonomiskt. Jag kan tycka att det är ganska rimligt att omkring 15 undervisningstimmar per vecka, motsvarar heltid för en gymnasielärare. Då får man 15 h förarbete, 15 h undervisning och 15 h efterarbete per vecka. Skulle det sedan finnas erfarna lärare som inte behöver lägga ner lika mycket tid på för- och efterarbete så kan dessa frivilligt åta sig mer undervisning, under förutsättning att de ersätts för detta.

Jag menar att kvaliteten på undervisningen i allra högsta grad påverkas av lärarens arbetsbelastning, liksom kvaliteten på sjukvården påverkas av sjuksköterskornas arbetsbelastning och en brandmän gör säkert ett bättre arbete om han får vila mellan utryckningarna.

Tags: ,

Art Spiegelman – Maus

”Maus” är en grafisk roman (det vill säga ett mer ”sofistikerat” och textrikt seriealbum) om Art Spiegelmans egen far – Vladek- och hans upplevelser under Förintelsen. Romanen var ursprungligen uppdelad i två delar och finns tillgänglig på de flesta bibliotek, även om den inte verkar finnas i tryck på svenska längre.

maus2.jpgLäsaren får följa Vladek Spiegelman både under krigsåren och efteråt. Man får också följa arbetet med själva romanen och sonens konflikter med fadern och deras samtal om det förflutna. ”Maus” blir en bättre och mer komplett roman av att man får följa huvudpersonerna både under kriget och många år senare när Art försöker skapa en serie om faderns upplevelser. Precis som när det gäller ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” så är personerna och historien komplex och mångfacetterad. Vladek är en handlingskraftig, kreativ och medkännande person i lägret. Han är en mästare på att improvisera och tricksa. Men den äldre Vladek framstår som en härsklysten, småaktig och snål person som ofta hamnar i konflikt både med sin son och sin hustru. Trots sina egna upplevelser är han fördomsfull och nedlåtande mot framförallt färgade.

Vladek är ett bra exempel på att människor förändras av traumatiska upplevelser och att egenskaper som är nödvändiga för att överleva i en svår situation kan utvecklas till hinder för dem när de sedan försöker leva ett normalt liv. Vladek älskar verkligen sin son, men förmår inte att uttrycka detta på något bra sätt. Ängslan och oron är hans ständiga följeslagare och det finns ingen som han kan lita på förutom sig själv.

”Maus” är tecknat i svart-vitt i en ganska enkel och lite naiv stil. Personerna framställs som olika typer av djur, baserat på deras nationalitet och religion. Judarna är möss, tyskarna katter, ryssarna björnar, svenskarna renar och så vidare. De flesta liknar varandra och det är kläder och accessoarer som främst skiljer dem åt.

Teckningsstilen fungerar oväntat bra ihop med det allvarliga ämnet. Jag kan tänka mig att det hade blivit svårare att läsa och ta till sig romanen om teckningarna hade varit mer realistiska. Det är också mycket möjligt att de i så fall hade tagit uppmärksamhet ifrån själva historien.

Jag tycker att ”Maus” är en mycket bra bok som absolut kan användas inom Historieämnet. Det är en lämplig bok även för unga och ovana läsare.

Decentralisering och toppstyrning

Tanken med kommunaliseringen av den svenska skolan, var säkert att decentralisera den och ge kommunerna mer frihet. Valfrihet och lokal anpassning var säkert också några skäl till friskolreformen.

Min erfarenhet av den kommunala skolan är att den är toppstyrd och ganska fragmentiserad. Många kommunpolitiker verkar inte ha någon riktig tilltro till den egna organisationens förmåga. De anser själva att det måste finnas mycket effektivare sätt att driva verksamheten, samtidigt vill de inte släppa på kontrollen. Följden blir att man genomför ständiga omorganiserar, utförsäljningar och upphandlingar. Allt i en strävan att komma den privata sektorn närmare, utan att för den sakens skull släppa rodret.

I skolans värld innebär det att man centraliserar it-support och datorskötsel, städning, vaktmästeri, lokaler och matbespisning. Istället för att skolan har egen vaktmästare, städpersonal eller it-ansvarig så köper man in dessa tjänster ifrån ett annat kommunalt bolag eller det bolag som vunnit kommunens upphandling. Kommunen tycker sig då ha sparat in en massa pengar, medan de enskilda skolorna förlorar kontrollen och får acceptera de avtal som kommunen har ingått. Även om skolan kanske skulle kunnat förhandla fram ett bättre och mer anpassat avtal så är de tvingade att följa det som man centralt dikterar.

Samtidigt bestämmer kommunen vilka nya utbildningar som ska startas, hur många elever som ska erbjudas plats och vilka besparingar som ska göras. Vilket mycket väl kan leda till att skolan sitter där med hårda besparingskrav uppifrån, samtidigt som de är fast med ett antal ofördelaktiga avtal som de inte själva kan påverka.

Själv tror jag mest på ett system där staten har huvudansvaret för finansiering, läroplaner och kvalitetsgranskning, medan varje enskild skola har stor frihet att förvalta skolpengen, ingå avtal och profilera sig. Givetvis ska kommunen ha inflytande över skolan, men man måste komma bort ifrån det kortsiktiga fifflandet och tricksandet som kommunen ofta ägnar sig åt. Det är mycket lättare att diskutera skolekonomi när lärare och rektorer har insikt i hur det fungerar och har makten att göra nödvändiga förändringar och prioriteringar. Istället för att de enbart har att anpassa sig efter påbud uppifrån.

Tanken bakom kommunala friskolor är just att testa hur det fungerar att ge skolorna mer frihet. Jag är mycket nyfiken på vilket resultat som detta har gett.

Tags: ,

Skola polisanmäler bloggande elev

En skola i Göteborg har polisanmält en kvinnlig elev som skrivit nedvärderande saker om sin rektor och sina klasskamrater på sin blogg (DN, GP). Man kan läsa mellan raderna att det nog handlar om en mindre del av en större konflikt, men händelsen pekar på ett större problem som skolan idag måste tampas med, nämligen internet, bloggar och mobiltelefoner.

Idag finns det betydligt fler  sociala arenor där eleverna kan uppträda och på olika sätt behandla varandra illa. De lägger upp intima bilder på Bilddagboken, de avslöjar privata detaljer i sina bloggar och de filmar varandra med sina mobilkameror. På många sätt använder de den nya tekniken, skickligt men naivt. De inser inte konsekvenserna av att avslöja så mycket om sig själva eller hur sårbara de är för kränkande kommentarer eller anonyma angrepp. Sociala strukturer som finns ute i samhället, existerar även på internet. Samtidigt som möjligheten till anonymitet gör det lättare att slänga ur sig nedvärderande ord som man inte känner något större ansvar för.

Det gäller förstås även för lärare. Jag vet inte hur många gryniga inspelningar det finns av min flint eller mina skorrande utläggningar på skånska. Även om lärarna kanske är mer luttrade och medvetna om det sociala spelet, så saknar de kunskaper om hur tekniken fungerar och var eleverna umgås och exponerar sig på nätet. Sedan kan man också fråga sig om lärarna inte bör prioritera andra uppgifter högre än övervakning av elevernas internetagerande utanför lektionstid. Själv accepterar jag att det kan finns elever som är arga på mig eller beklagar sig över min undervisning. Det tror jag att man får ta som lärare eller rektor. Däremot ska man inte godta att eleverna beter sig illa mot varandra.

Tags: ,

Om besvärliga elever

Som lärare får man handskas med alla möjliga typer av elever. Hur väl man lyckas hantera dem, beror väldigt mycket på ens egen personlighet och lärarstil. Det är sällan som man klaffar med alla elever, oavsett hur mycket man försöker.

Jag har undervisat flera klasser som varit mer eller mindre svårhanterliga och det finns skillnader även när det gäller besvärliga elever. Man orkar mycket mer om man upplever att man får något tillbaka – och det behöver inte var mycket. Många elever kan vara otroligt gulliga, härliga och fantastiska, samtidigt som de också är omogna, omotiverade och saknar självinsikt. Med dem kan man komma överens och den kärlek man får från dem, räcker för att man ska orka med deras barnsligheter.

Värre är det då med elever som bara suger kraft, energi och uppmärksamhet utan att  ge något tillbaka, vare sig till lärare eller klasskamrater. När jag har sådana elever, pendlar jag mellan vrede och resignation. Först blir jag arg över att de inte sköter sig, sedan blir jag gradvis alltmer avtrubbad när jag märker att ingen lyssnar och inget hjälper. När jag märker att jag slutar bry mig, så blir jag arg på mig själv och försöker tjata på eleverna några gånger till, för att åter resignera när ingenting händer. Denna utmattande cirkelrörelse brukar fortsätta till kursen är slut.

Som passionerad och engagerad lärare, vill jag inte lämna någon i sticket, inte ens den mest otacksamma och svårfångade snorunge. Men som människa måste jag göra prioriteringar för att överleva arbetsdagen.

Många problem med besvärliga elever förstärks dessutom av för stora klasser och en olämplig elevsammansättning. Hur stora klasser som är lämpliga, beror väldigt mycket på vilken typ av program och vilken typ av elever det handlar om. Därför fungerar det inte att snegla på andra program eller att köra med någon slags standardstorlekar. Ett tydligt tecken på att klassen är för stor är att läraren tvingas ägna större delen av sin tid åt att bekämpa akuta problem, snarare än fördjupade samtal med eleverna. Medan läraren jagar två busfrön genom klassrummet, får resten klara sig utan honom. Det är varken rättvist för eleverna eller läraren.

En lektion i skånska del 6

Vi fortsätter våra äventyr i skånskans och Ohlmarks förunderliga värld.

DRÖFFSA, släpa och hasa sig kring under spillande.

Gå inte där å dröffsa å slöffsa, din svinal!

Alla som någon gång har träffat en skåning märker hur de ständigt släpar omkring överfyllda kärl av olika slag. Ständigt hasar de sig omkring i oändliga lämmeltåg och stänker vida omkring sig.

DRÖS, trött.

I dag är jag så drös, så jag har glimt (glömt) va jag hitter (heter).

Det är väl inte konstigt att man blir drös av allt dröffsande?

DRÖSIG, senfärdig av sig.

Vafför ä du så drösig, kan du inte skynna dig?

Jag dröffsar faktiskt så snabbt som jag kan!

DYNGA, gödsel, även smörja, dumheter.

En får bara spänna för ög (hästar) å lassa dynga å mög (lort).

I babblar en farlig massa dynga i detta husarynge (hus i föga god bemärkelse, gammal kåk etc.)

Äntligen ett ord som faktiskt klingar välbekant. Men hur skånskt är det egentligen?

ELD (ILL) PÅ CIGGAREN, könssjukdom.

Reste te Köpenhamn, gick om kvällen i Holmensgade, blev som det blev, eld på cigarren (hört i Lund).

I mitt fall handlar det nog snarare om glöd på fimpen.

Tags:

Lektion.se

De flesta lärare är sannolikt bekanta med hemsidan www.lektion.se och har säkert varit inne där någon gång i jakten på tips och användbart material. Själv plockade jag några uppgifter därifrån under min första termin när jag skulle undervisa i Svenska och Engelska – som inte är mina ämnen.

lektionseÄven om jag tycker att grundtanken är väldigt bra, så undviker jag numera att använda uppgifter därifrån. Det beror på flera, mer eller mindre vettiga, orsaker. Jag behärskar materialet mycket bättre om jag själv har konstruerat det ifrån början till slut. Genom att sätta mig ner och skapa ett komplett arbetsområde får jag möjlighet att tänka igenom det ordentligt och bara inkludera sådant som jag känner att jag behärskar och kan stå för. Sedan är det också en fråga om stolthet; jag skäms faktiskt för att dela ut material med någon annans namn på. Det känns som en feg utväg som gör mig till en sämre lärare även om jag aldrig skulle tycka likadant om någon annan som använde material ifrån mig eller Lektion.se.

Jag har själv skapat en hel del som skulle kunna läggas upp där, men avstår framförallt för att jag vill ha mer respons, kommentarer och diskussion än vad som brukar uppstå. Uppgifter som jag har lagt ner min själ i vill jag heller inte avsäga mig kontrollen över, även om det kanske låter lite småaktigt.

Lektion.se hyser även en hel del forum för skolrelaterade diskussioner, men aktiviteten är låg och nivån på debatten likaså. Annars saknar jag den typen av berikande pedagogiska diskussioner mellan lärare.

Om skolk II

När det gäller skolk så finns det två stycken kategorier av elever: de som inte alls kommer till skolan och de som kommer dit men väljer bort flera eller samtliga lektioner. Lyckligtvis är det en ganska liten grupp som helt stannar hemma ifrån skolan. Det är ett allvarligt problem och skolan och de sociala myndigheterna bör gemensamt arbeta fram någon form av lösning, till exempel i form av hemundervisning, specialklasser eller kortare skoldagar.

Väldigt elever som skolkar går till skolan ändå, men håller sig till korridorer, uppehållsrum och kafeterior. De går på de lektioner som har lust att gå på, resten av tiden tillbringar de i sällskap med varandra. Skolan är den naturliga träffpunkten för ungdomar och därför går man dit även om man struntar i lektionerna. Att ha en stor grupp sysslolösa ungdomar som drar runt på skolan är ett allvarligt problem. De ligger bakom skadegörelse och klotter och kan locka iväg många svaga och omotiverade elever som verkligen borde gå på lektionerna. Dessa elever behöver en fast hand och om lärarna verkligen skulle sätta sig ner och snacka ihop sig så skulle de ganska snabbt kunna lista ut vilka elever som ingår i den här gruppen skolkare.

Tyvärr har gymnasiet en tråkig skyddsmekanism som gör det möjligt att strunta i många elevrelaterade problem. Man hävdar helt enkelt att gymnasiet är frivilligt och att eleverna är gamla nog att ta ansvar för sig själva. Det är alltså deras problem om de inte går på några lektioner, samlar på sig en massa underkända betyg och slösar bort tre år av sitt liv. Skolan behöver inte bry sig, blir det strul ringer man kanske till polisen och socialen.

Så ansvarslöst resonerar lyckligtvis inte alla lärare och rektorer. Men det är tacksamt att tänka i de banorna när man samtidigt har brist på resurser. De här eleverna längtar ofta efter någon som bryr sig och säger åt dem vad de ska göra. Någon som håller koll på dem och inte köper deras undanflykter eller ursäkter. De behöver kärlek och styrning. De behöver undervisning i lugn och ro i små grupper. Så länge eleverna faktiskt kommer till skolan så är de inte förlorade. Då går det fortfarande att hjälpa dem.

Om skolk I

Något senkommet finner jag en artikel om att Jan Björklund vill lagstifta bort skolket. Det kanske är väl optimistiskt att tro att man kan lagstifta bort skolk, men själva grundtanken är ändock god. Jag tycker absolut att skolk ska bestraffas mycket hårdare och att föräldrarna och CSN ska informeras i ett tidigt skede. Studiebidraget borde dras in mycket enklare och snabbare än idag. Jag tror att det bästa sättet vore att använda sig av någon form av enhetlig frånvarorapporteringssystem som automatiskt flaggar elever som varit borta för mycket och skickar informationen vidare till CSN och föräldrarna. Att läraren ska ringa ett samtal hem så fort som eleven är borta är dock orealistiskt. Med tanke på hur trög frånvarohanteringen ofta är, kan det ta längre tid än en dag innan man vet om frånvaron är ogiltig eller inte. Dessutom har lärarna redan nog att göra utan att behöva jaga föräldrar som inte alltid är vare sig lätta att nå eller intresserade av att ta itu med  sina barns skolkande.

Sedan finns det mer subtila problem som Jan Björklund nog inte tänkt på. Om eleven är din kund och bidrar till att finansiera skolans verksamhet så länge som han eller hon finns kvar, är man kanske inte så lika benägen att ta i med hårdhandskarna. Om tillräckligt många elever byter skola för att de känner sig påhoppade av nitiska lärare, riskerar dessa lärare att förlora jobbet. Skolans nuvarande finansieringssystem passar illa ihop med Jan Björklunds idéer om hårdare tag och mer disciplin. Eleverna kan med lätthet undslippa krav, ansvar och arbete genom att utnyttja sin rätt att välja skola. Det går inte att kombinera ”Kunden har alltid rätt” med ”Elever ska veta hut”.

Slutligen anar jag en liten smula förakt för de praktiska utbildningarna i Björklunds svar på frågan om hur man ska stävja skolkandet:

En stor del beror på att ungdomar är skoltrötta och att yrkesprogrammen på gymnasiet är väldigt teoretiska och akademiska. Jag tror att vi måste erbjuda betydligt mer yrkesförberedande utbildningar. Då tror jag att en del av de här eleverna skulle känna högre motivation.

Skolkarna är alltså främst yrkeselever, de skolkar ifrån kärnämneskurserna och lösningen ligger inte i att förändra och anpassa dessa kurser utan det handlar om att ta bort dem istället.

Tags: ,