Archive for category Personligt

En händig karl

Cykeln – begagnad, med dåliga bromsar och ännu sämre växlar.

Cykelkedjan – avhoppad, rostig, smutsig och oljig.

Verktygen – inhandlade på IKEA, gissningsvis tillverkade av sämst tänkbara material i någon avlägsen del av Kina.

Lokalen – en källare, dåligt upplyst och med en timer som styr den fladdrande glödlampan.

Mannen – lärare, närmare 30, opraktisk, arg och svettig efter att ha släpat cykeln över halva staden.

Fram med skruvmejseln, bort med kedjeskyddet. Skruvmejseln slinter, mannen svär, belysningen slocknar. Mannen famlar runt i mörkret, snubblar nästan över cykeln och sina egna oknutna skosnören. Hittar strömbrytaren och tänder ljuset. På de vita väggarna syns oljiga handavtryck.

Bort med kedjeskyddet, men var finns sprinten som öppnar kedjan? Mannen försöker lyfta cykeln upp och ner och ställa ner den på sadeln så att han kommer åt kedjan bättre. Cykeln är tung och lömsk. Framhjulet viker in sig. Mannen svär. Belysningen slocknar.

Cykeln står där den ska och ljuset är tänt. Var är nu sprinten? Mannen fumlar med den oljiga kedjan och smutsar ner sina händer. Utan att tänka sig för torkar han av sig på byxorna. För sent inser han sitt misstag och börjar svära. Belysningen slocknar.

Sprinten är funnen och kedjan är öppnad och lagd till rätta. Nu ska den bara förslutas igen. Men vart tog sprinten vägen? Mannen går ner på knä och börjar söka igenom det lortiga betonggolvet. Belysningen slocknar.

Sprinten är återfunnen, kedjan löper som den ska. Mannen provcyklar några varv och kör nästan in i några andra cyklar som står parkerade i källaren. Han börjar samla ihop sina verktyg och upptäcker en smutsig oljefläck på sina nya skor. När han försöker få bort den, blir den bara ännu mer utsmetad. Mannen svär och belysningen slocknar.

Mannen sitter i sin fåtölj, stolt över sitt korta besök i oljans och mekanikens märkliga värld. Krånglet med cykeln har reducerats till ett nostalgiskt minne över ett manligt stordåd, vars like sällan utförts – i alla fall inte av vår hjälte. Det är nästan så att han längtar efter nästa gång som kedjan hoppar av (oroa inte er kära läsare, det kommer att bli många avhoppade kedjor, men till sist tar hjälten sitt förnuft till fånga och ställer undan sin lömska cykel). Efter att ha myst i minnet av sin egen manlighet en liten stund, plockar mannen upp en bok och börjar läsa.

OBS! All likhet med verkliga personer och händelser är högst avsiktlig.

Skåda detta monster, skapat av skolan onda värld!

Skador och defekter som jag dragit på mig under mina snart tre år som lärare:

  • En oförmåga att viska: jag är en högljudd person ifrån en högljudd familj och skolmiljön har förvärrat detta. Min röst skär numera genom märg och ben, väggar och ytterdörrar. Jag tycks ha förlorat all känsla för lämplig röstvolym, i synnerhet när jag blir exalterad eller upprörd.
  • Ett stort utbud av märkliga gester: något måste ackompanjera och förstärka vad jag skriker ut till mina elever. Oftast blir det, mer eller mindre, omedvetna och yviga gester som har föga att göra med mitt samtalsämne.
  • En krökt rygg: tid som inte tillbringas i ett klassrum går istället åt till att sitta böjd över en dator, böjd över rättningsarbete, böjd över ämnesrelaterad litteratur eller bara böjd av diverse tunga funderingar.
  • Ett konstant närvarande lärarperspektiv: instinktivt betraktar jag allting genom lärarglasögon och funderar över hur jag kan infoga det jag stöter på i min undervisning – inte olikt en skata som letar färgglada föremål till sitt bo.
  • En mild form av yrkesrelaterad manodepressivitet: efter en lyckad lektion kan man känna sig som universums härskare, för att strax därefter känna sig som en usel lärare när något går snett.

Tag lärdom av detta, ungdomar! Vill ni behålla er rosenkindade oskuld och era vackra lockar råder jag er att söka er någon annanstans än till lärarprofessionens hårda värld.

2009-2010

2009 var året då jag:

  • Engagerade mig politiskt efter många år av tyckande och diskussioner.
  • Fick en fast tjänst, även om detaljer återstår.
  • Började blogga på allvar.
  • Började motionera mer medvetet och gick ner åtta kilo.

2010 skulle jag vilja:

  • Skaffa mig en större lägenhet, gärna en bostadsrätt.
  • Skriva mer, helst skönlitterärt.
  • Fixa körkort.
  • Fortsätta utvecklas som lärare och människa.

När det gäller denna blogg, så vet jag inte riktigt vad framtiden har i sitt sköte. Jag vill fortsätta skriva, men lutar åt personliga essäer av olika slag. Eventuellt blir det färre, men längre artiklar.

Äntligen!

Det finns en ganska god chans att jag, efter att ha jobbat 2,5 år som lärare, får en tillsvidareanställning efter jul. Tyvärr inte för att Linköpings kommun tycker att jag är en jättebra lärare, utan för att jag har jobbat så mycket att de är tvungna. Med tanke på hur kass skolornas ekonomi brukar vara, så är det förstås mycket möjligt att jag blir uppsagd inom kort igen, men det är i alla fall skönt att få lite plåster på såren för åtskilliga månader av kaos, osäkerhet, bristfällig information och strulande.

Min klimat-aha-upplevelse

I inledningen till ”Vår beskärda del” skriver David Jonstad om sin klimat-aha-upplevelse:

Jag minns att jag fick tårar i ögonen och gåshud på armarna när jag läste om lystrosaurusen i Mark Lynas bok Oväder. Lystrosaurusen var den grisliknande och anpassningsbara varelse som ensam lufsade runt på jordytan när alla andra större landlevande djur hade utrotats i de våldsamma klimatförändringar som drabbade jorden för 251 miljoner år sedan.

Jag undrar i mitt stilla sinne vilka livsformer som kommer att återstå efter den nuvarande perioden av våldsamma klimatförändringar. Förhoppningsvis ingår människor i denna grupp, trots att det är vi som har orsakat problemen.

Min egen klimat-aha-upplevelse är en produkt av herrarna Mark Lynas och Cormac McCarthy. Först läste jag Lynas skrämmande bok ”Sex grader” som handlar om det öde som kommer att drabba jorden och mänskligheten om ingenting görs åt den stigande temperaturen. Därefter läste jag ”The Road”, McCarthys dystopiska skildring av ett förrött Amerika, befolkat av spöken, kannibaler och desperata överlevande.

De två böckerna kompletterade varandra på ett mycket känsloväckande sätt och jag kan fortfarande dra mig till minnes den fasa som väcktes inombords. Tyvärr har jag inte lyckats ta mig förbi känslan av hopplöshet inför mänsklighetens enorma miljöproblem. Jag hoppas att det finns en möjlighet att rädda oss, men jag betvivlar att vi kan förändra vårt skadliga beteende i tid.

Vad är din klimat-aha-upplevelse?

Tags:

Från den ena extremen till den andra eller en naivt passionerad lärares långa hemvandring

Dagen hade varit ganska tuff, med besvärliga elever och en allmän känsla av vanmakt och otillräcklighet. Ungefär såhär gick funderingar under den halvtimmeslånga promenaden hem:

”Fan, vilken usel lärare jag är! Allting är mitt fel! Om jag bara hade satt ner foten och haft bättre kontroll, så hade det aldrig varit några problem. Det kan inte finnas någon lärare som är lika värdelös som jag. Jag borde stanna hemma imorgon så att jag inte gör mer skada.”

”Egentligen är det faktiskt värre för eleverna, det är de som slösar bort sin skolgång och drabbas hårdast av allt strul. Det är inte särskilt lätt att vara tonåring.”

”Jag är bara vikarie och har inte haft eleverna särskilt länge. Det är första terminen i ettan och nog har det varit bråk på andras lektioner också. Hade klassen bara varit lite mindre.”

”Om eleverna bara kunde förstå hur de ställer till det för sig själva och varandra! Det är de som är de största förlorarna.”

”Det borde gå att konstruera någon form av värderingsövningar och hypotetiska exempel med förankring i klassen. Då kunde man närma sig problemen lite mer subtilt.”

”Jag har ju inte så mycket undervisning imorgon, så då borde jag kunna klura fram något.”

”Jag ska göra en jättefinurlig värderingsövning och visa för mentorn! Nästa vecka kommer vi att göra en nystart av kursen!”

”Eleverna kommer att förstå hur de saboterar för varandra! Vi kommer att ha ett supersmart diskussionsunderlag inför framtiden! Jag längtar redan till imorgon.”

Förvisso tämligen omtumlande rent känslomässigt, men jag är ändå glad att jag inte fastnar i bitterhet och självömkan och så enkelt förmår att entusiasmera mig själv igen – även om jag förstår att det inte kommer att vara fullt så enkelt att lösa klassens problem.

Vad efterfrågar arbetsgivaren?

DN skriver om en undersökning av de mest efterfrågade egenskaperna i olika platsannonser. Om man bortser ifrån platsannonsernas fikonspråk och orealistiska förväntningar, så är det ganska glädjande läsning. Jag är ju faktiskt strukturerad (1), självgående (2), prestigelös (3), initiativrik (4), ansvarstagande (5), stresstålig (11), pedagogisk (12), entusiastisk (13), analytisk (14) och kreativ (16).

Platsbanken ger däremot ett mer nedslående besked: 84 lediga jobb för kärnämneslärare i hela landet. Då gäller det dessutom mest vikariat och andra ämnen än Samhällskunskap och Historia.

I slutändan spelar relevant utbildning, kontaktnät och konjunkturläge en större roll för de flestas möjligheter att få ett fast arbete.

Tags:

Om spel och uppdateringsfrekvens

Jag köpte ett nytt spel i onsdags och om jag fortsätter spela lika intensivt som jag brukar så finns det en viss risk att bloggens uppdateringsfrekvens blir något lidande under de kommande veckorna. Det verkar vara ett riktigt bra spel, om än föga skolrelaterat.

Om att förstatliga skolan och dagens lärare

För några dagar sedan publicerade DN en debattartikel om att skolan borde återförstatligas. Undertecknare var Jan Björklund och två andra folkpartister.

Vanligtvis är jag ganska skeptisk till Björklunds skolpolitik, men det här förslaget gillar jag, även om det inte verkar vara särskilt väl förankrat ibland hans regeringskollegor. Eller oppositionen för den delen. Lärarfacken gillar förslaget, men de har å andra sidan inte fått särskilt mycket gehör för sina åsikter under de senaste åren.

Utbildning är en viktig fråga för hela samhället. Därför bör staten också spela en mer aktiv roll, särskilt när det gäller att skapa en likvärdig utbildning över hela landet.

Ekonomistas konstateras det att lärarkårens minskade status till stora delar sammanfaller med kommunaliseringen av skolan. Att läraryrkets låga status har medfört att de som söker in på lärarutbildningarna har lägre betyg har de tidigare diskuterat.

Själv visste jag att läraryrket inte var en genväg till status och rikedomar när jag valde det. Ändå blir jag ganska nedstämd när jag läser följande kommentar av signaturen lg på Jonas Vlachos inlägg på Ekonomistas:

[...] Ändå fortsätter folk söka till läraryrket. Säger ju en del om de som söker sig dits (sic!) förmåga till perspektiv och att ta in kunskap som är allmänt spridd i samhället. Och med sådana nollor anställda, vad kan man förvänta sig av barn och ungdomar som ska ledsagas till kunskap osv?

Skulle inte förvåna mig om 10-25% av eleverna i en genomsnittlig teoretisk gymnasieklass är attraktivare på arbetsmarknaden dagen efter studenten än en lärare med ”normal” CV som skulle söka sig till en annan bransch. Jag har visst anställningsansvar och skulle jag stöta på en fd lärare (det hoppas jag verkligen jag slipper!) skulle denna individ behöva ha en OERHÖRT bra förklaring till varför han/hon valde lärarbanan för att jag alls skulle vara intresserad av att gå vidare i anställnigsprocessen.

Är det verkligen så illa att man som lärare både med största sannolikhet är en babblande idiot och dessutom för evigt dömd att vandra längs skolans korridorer eftersom ingen vettig arbetsgivare är intresserad av föredetta lärare? Det hoppas jag verkligen inte.

Tags: ,

Om alkoholundervisning

Jag minns egentligen ingenting alls av den alkohol- och droginformation som jag fick ta del av under min egen skolgång. Med tanke på vilken snäll, försiktigt och disträ ung man som jag var (och är) så var droger och överdriven alkoholkonsumtion något mycket avlägset och strikt förbjudet. Även idag dricker jag så pass lite alkohol att jag nästan är nykterist. Egentligen inte av moraliska skäl, utan för att jag aldrig tilltalats särskilt mycket av att tappa kontrollen över mig själv. Dessutom tycker jag inte att öl, vin och starksprit smakar särskilt gott.

DN skriver att alkohol- och drogundervisningen kommer att förändras i framtiden. Jag tycker att det är viktigt att ta upp samhällsproblem i undervisningen. Alkohol- och drogmissbruk förekommer dessutom i väldigt många familjer och är en del av vardagen för ett stort antal elever. Däremot så är det något som ska diskuteras sakligt. Moraliserande och hycklande vuxna finns det ingen elev som lyssnar på. Åtgärder i sådana här komplicerade frågor kräver ett helhetsgrepp, med deltagande ifrån föräldrar, lärare och omvärld.

Tags: