Archive for category Personligt

Demonerna

Jag är inte en särskilt sentimental eller nostalgisk person – tvärtom ser ofta tillbaka på mitt yngre, naivare jag med en blandning av milt förakt och lätt obehag – men en sak som jag verkligen saknar är den tillförsikt som jag en gång hade. Det var så självklart att goda människor som tålmodigt och ödmjukt kämpade mot blygsamma mål skulle lyckas. Vad andra gjorde och tyckte kvittade eftersom det var mitt eget eget beteende som räknades. Det fanns tydliga spelregler att följa. Min medfödda präktighet förstärktes av någon slags protestantisk pliktetik, trots min sekulära uppväxt.

För en tid sedan fyllde jag 30 år och dylika jubileum är vanliga tillfällen för bokslut över de gångna åren och förutsägelser om framtiden. Men jag gillar inte vad jag ser; på tio år har jag inte skördat några större framgångar och jag känner att klockan tickar på i allt högre tempo. Det är mycket som jag vill ska hända under det kommande decenniet, samtidigt finns det egentligen ingenting som tyder på att jag skulle lyckas bättre nu än vad jag har gjort tidigare. Att vara en god och tålmodig människa har visat sig vara otillräckligt och även när jag försöker göra rätt för mig så misslyckas det på grund av faktorer bortanför min kontroll. Min tillförsikt har ersatts av tvivel. Inte tvivel på att jag gör fel eller har felaktiga mål, utan tvivel på mig själv: på min förmåga att hantera motgångar, på min egen arbetsinsats, på min empati och förståelse av andra människor. Är jag egentligen konstruerad på ett sätt som är kompatibelt med den värld och tid jag lever i? Det blir inte lättare av att jag betvivlar att jag har styrkan att förändras i någon större utsträckning eller att jag får dåligt samvete för min självupptagenhet.

Jobbet utgör fortfarande en frizon där jag känner att det fungerar någorlunda och att jag kan lösa de utmaningar som uppenbarar sig. När jag umgås med andra, tränar eller är försjunken i en bra bok så lyckas jag för det mesta stänga tvivlet ute. Semestertider innebär tyvärr mycket ledig tid för grubblerier och självrannsakan. Eftersom jag dessutom är väldigt analytisk så kan jag inte släppa tankarna på framtiden och allt som jag inte har uppnått utan tror någonstans att det går att hitta en lösning om jag bara vrider och vänder tillräckligt mycket på problemen. En klassisk 30-årskris? Jag antar det.

Fragment 7: A Williamsson

Vad är en människa egentligen? Nio-tio miljarder av dessa självupptagna apor myllrar runt på en plågad planet i ett dammigt hörn av universum. Vad tänker de på? Vad ägnar de sina futtiga existenser åt? Vad hindrar dem från att bli galna i väntan på ett oundvikligt slut?

Låt oss slumpmässigt välja ett exemplar och följa honom en bit på livets snåriga stig. Där har vi honom, en hane. Låt oss kalla honom för A Williamsson (Vad kan då A:et stå för? Aron? Ambrosius? Alabaster? Anita? För att bibehålla en viss mystik och anonymitet kring denna märkliga själ så lämnar vi hans namn åt läsarnas vilda gissningar).

Han skyler sin skalp med någon form av huvudbonad. Det går inte att avgöra om det är för att han försöker dölja smitsamma bölder eller en pinsam avsaknad av huvudpäls. Kanske är han helt enkelt mån om att skydda sin bleka hy ifrån solens strålar? Vi önskar honom lycka till med hans planer oavsett vad de går ut på.

Med viss målmedvetenhet korsar han en trafikerad väg, guidad av någon form av kryptisk ljussignal. Han går över en bro, men stannar upp och stirrar på en märklig skara fjäderfän som har någon slags näste under bron. Är han månne hungrig? Tydligen inte eftersom han snart fortsätter vidare.

På en gräsplätt iakttar han två yngre honor, vaktade av två fyrbenta husdjur – möjligen någon slags kor. Kommer han att stanna upp för att konversa med eller eventuellt förföra dessa honor och deras kor eller går han vidare? Inte heller denna gång är hungern eller parningsdriften stark nog för att sporra honom till handling.

Med viss skicklighet kryssar han förbi horder av hjulförsedda mutanter och halv fossiliserade äldre människoapor. Han går under en bro, över en väg och uppför en kulle. Under färden uppför kullen är han försjunken i ett komplicerat spel som involverar dussintals kottar och hans tygklädda fötter. Möjligtvis är hanen yngre än vad han först förefaller.

Bortom kullen ligger ett antal låga huskroppar med plåtklädsel. Här möter han en äldre hona som döljer sina ögon bakom ett plastskydd. Hon ler. Han ler. Är det möjligen så att det är äldre honor som attraherar honom eller anar han att en blind människoapa är en belastning för hela stammen och ämnar att undanröja henne? Ingenting dramatiskt händer denna gång heller.

Hanen går in i en byggnad och öppnar en liten lucka i ett plåtskåp. Plötsligt börjar han fumla med en röd liten platsbit som han försöker fästa i ett minimalt hål som finns i den lucka han öppnat. Eder och fantasifulla svordomar ekar i trapphuset. Tydligen ska den lilla plastbiten förhindra oönskad reklam, men hanen saknar uthållighet och ger upp utan att målet är uppnått. Man anar att han för evigt är dömd att översvämmas av extraerbjudanden på potensmedel, kreditkort och billiga resor till Alpha Centauri.

Hanen går uppför en trappa, öppnar en dörr och går in i en slarvigt städad bostad. Den logiska reaktion i detta läge vore att ta fram ett smutssugningsaggregat, men A Williamsson bestämmer sig istället för att aktivera en primitiv datorpanel och nedteckna någon form av svammel som smugit sig på honom under hans promenad. Kanske misslyckades ändå hans tygstycke med att skydda honom från solstrålarna? Vi vill inte trötta ut er med ytterligare episoder ur hans menlösa liv utan lämnar honom där han sitter på sin soffa och med sina högar av skrynkliga kläder. Nästa gång försöker vi hitta någon som är lite mer intressant.

Tags:

Om alkohol

Jag påmindes raskt om varför jag inte lockas av vare sig alkohol eller uteliv när jag följde med min bror ut på krogen under Påsken. Det är överhuvudtaget svårt att behålla en positiv människosyn när man exponeras för spritens effekter på människor. Berusningens slöja är en tidlös ursäkt för att bete sig svinaktig och självisk samtidigt som alkoholen lägger sig som en smutsig filt över hela samhället.

På en uteservering sitter ett halvdussin män och skämtar högljutt. Lite utanför, men ändå hoppfullt deltagande, sitter en ensam kvinna. Samtalet går sedan länge på tomgång och luften är full av testosteron. Vem ska först vika ner sig i den tävling som supandet utvecklat sig till? Att banga ut nu vore helt omöjligt när självaste manligheten står på spel.

I ett bås sitter två glada herrar och drar i sig den ena ölen efter den andra. Deras samtal handlar om spriten och en bekant som visserligen är jättetrevlig, men har stora problem med att hantera denna ädla dryck. I plågsam detalj redogör de för alla gånger som han tappat kontrollen och gjort bort sig. Men givetvis så är det inte tal om att uttrycka sin oro direkt till honom eller att försöka bromsa hans färd ner i alkoholismens dimmor. Han blir en kuriosafigur, ett tragiskt exempel på hur det kan gå när man inte är man nog att hantera spritens potenta krafter.

I ett annat bås sitter två medelålders män och underhåller en trio fnittrande kvinnor, säkert 15 år yngre. Som de gentlemän de är så bjuder männen givetvis på både öl och drinkar. En av dem utför rentav en berusad liten dans när han vinglar fram med glas i båda händerna. Man kan undra vad dessa herrar förväntar sig i gengäld för sina generösa spritinköp?

I kön på ICA står en luggsliten figur i lortiga kläder. Den sötsura doft som strömmar från hans porer är en blandning av gammal fylla och svett. Han orkar inte längre dölja de kraftiga darrningar som abstinens framkallar och har därför svårt att få fram plånboken och betala för folkölen och cigaretterna. Bakom honom står människorna otåligt i kö. Hur många av dem som själva är på väg in i samma helvete går inte att säga, men säkert ett par stycken.

Kollegan är trevlig och charmerande, men väldigt upptagen. Han undrar om du kan täcka upp för honom eftersom han måste rusa iväg lite tidigare. Det händer ganska ofta att han försvinner iväg eller är mystiskt frånvarande. Så småningom får du veta vad alla andra vetat sedan länge: kollegan är en alkoholist. Plötsligt får du höra den ena historien värre än den andra: indraget körkort efter vansinniga fyllefärder, flertalet misslyckade behandlingar, långvariga sjukdomsperioder, sviktande organ, barn som far illa. Jo, jo så har det varit i många, många år. När du frågar varför ingen har reagerat, varför varken arbetsgivaren, chefen eller arbetskamraterna gjort något så blir det knäpptyst i fikarummet. Även när vi vet att andra far illa så ingriper vi ogärna.

En sen natt, på bussen hem från stan, kliver en äldre herre ombord. Han har ett angeläget budskap: en grupp invandrare har nesligt överfallit honom på centralstationen och nu vill han ha sympati. 30-40 års supande gör honom omdömeslös, tjatig och rörig. Ombord finns även ett gäng småpackade invandrarkillar i nedre tonåren som ogillar mannens rasistiska pladder och provocerar fram ännu hätskare repliker. Han ska döda dem! Han ska döda dem alla! Stämningen blir mer hotfull och bussen blir tommare för varje hållplats. Vem bryr sig om ett gammalt fyllo och stökiga snorungar?

Barnens sandlåda är full av trasiga tomflaskor och fulla studenter har för vana att tömma sin blåsa mot gungbrädan. En kväll har någon slängt upp barnens cyklar i klätterställningen.

Hon ville det, varför skulle hon annars ha följt med mig hem? Nu påstår hon att hon inget minns! Så jävla typiskt brudar alltså. Hänger du med ut ikväll?

Jävla DDR-Sverige! Staten ska bestämma allting. Jag kan faktiskt själv avgöra vad jag klarar. Lite sprit har ingen dött av och det är ju inte som att man är någon loser som dricker t-röd på en parkbänk. Vi håller faktiskt på med seriösa vinprovning här och vilken alkis dricker 12-årig whisky? I det här Jantelandet ska allt som är roligt vara förbjudet.

*

Jag vill att människor ska förbli spännande, vitala och intressanta. Berusningen gör alla så sjaskiga, smutsiga och falska. Folk skrattar överdrivet åt dåliga skämt, vill prata om känslor på bebisspråk och blir påfrestande tjatiga. Jag vill inte bli mer cynisk; varje krossad tomflaska som jag passerar på vägen till jobbet, varje urinstinkande gångtunnel, varje person som skryter om gamla fyllor är ytterligare bevis på att mänskligheten kanske inte förtjänar någon hjälp. Skärpning!

Värdestege

När jag har undervisat elever i religionskunskap har jag ibland gett dem i uppgift att skapa en så kallad värdestege, det vill säga en kort, hierarkisk lista över de värden som styr och påverkar deras val och liv. Den typen av reflekterande övningar kan vara ett bra sätt att få in elever på vissa tankespår kring framförallt moralfrågor, men även för vuxna lärare kan det emellanåt vara nyttigt att fundera över de värden som färgar dem. Således presenterar jag denna, min alldeles egna, värdestege.

Bekräftelse

Jag har svårt att göra saker enbart för min egen skull och har ett stort behov av att få bekräftelse från andra på att jag gör rätt, är en vettig person, en bra lärare och så vidare. Det här behovet har seglat upp snabbt under de senaste fem-tio åren i takt med att jag mer och mer öppnat upp mig mot omvärlden. Samtidigt har jag en beklaglig tendens att ta hårt på kritik även från personer som knappt känner mig och lättare på komplimanger från vänner (de säger det ju bara för att vara snälla mot mig). Mitt behov av bekräftelse leder till att jag gärna visar upp mig och söker mig till situationer där jag kan framstå som ”duktig” samtidigt som jag helst undviker nya och främmande situationer.

Trygghet

Jag har ett stort kontrollbehov och ogillar därför överraskningar och oväntade händelser. I möjligaste mån vill jag kunna planera mitt liv och utsättas för utmaningar som kommer i lagom takt och är av ett hanterbart format. I detta så ingår det även sådana saker som att ha en välfungerande ekonomi med goda marginaler och reserver samt ett motstånd mot spontanitet och plötsliga infall.

Kreativitet

Det är viktigt för mig att ha möjlighet att använda min fantasi och tankeförmåga både i arbetslivet och privat. Därför skulle jag aldrig kunna ha ett helt statiskt och hjärndött jobb vid ett löpande band. Analys, reflektion och fantiserande är en naturlig del av mitt liv och något som jag inte skulle klara mig utan.

Det stora allvaret

Jag är en allvarlig tänkande person som föredrar att umgås med likasinnade. Livet är inte en lek och människor är inte leksaker. Nästan alla mina handlingar är genomtänkta och produkter av en lång process. Jag tar inte lätt på viktiga beslut eller känslor, vare sig det handlar om mina eller andras. Det jag säger menar jag.

Om Johannelund

Strax innan jul flyttade jag till en bostadsrätt i Johannelund, ett område i Linköping som länge varit hemvist för stadens många SAAB-slavar. Många annonser för bostadsrätter som är till salu innehåller en massa kuriosadetaljer som, förhoppningsvis, ska övertyga potentiella köpare att välja just denna lägenhet. Följande kan man få veta om Johannelund:

  • 36% är 65 år eller äldre
  • 30% har varit gifta
  • 72% är ensamstående utan barn
  • 44% bor i 66-90 kvm
  • 60% är byggt 1951-1970
  • Intressen: Bussresor; Lösa korsord; Fackliga frågor
  • Läsvanor: Morgontidningar; Kvällstidningar; Familjetidningar
  • 94% bor i flerbostadshus
  • 38% har yrkesinriktad gymnasieutbildning
  • TV-tittande: Caféprogram; Trav; Insamlingsgalor
  • Vanligaste namn: Maj-Britt; Folke
  • Konsumtion: Spel, tips och lotter; Cigaretter, snus och tobak; Sportartiklar (kläder och utrustning)
  • Ort med liknande livsstil: Östersund; Kalmar; Uddevalla; Nyköping; Härnösand

Man kan alltså anta att mina grannar till stora delar är pensionärer och barnlösa singlar vars huvudsakliga intressen inte riktigt matchar mina…

Tags:

Den 14:e april 2011

Det är klart men ganska kallt när jag promenerar till jobbet. Vårens ankomst går inte längre att förneka. Med tungan finner jag rester av morgonmüslin som tandborsten missat. Jag funderar, som jag alltid gör under den långa promenaden förbi Braskens bro, genom Tannefors och fram till min arbetsplats. Jag funderar över livet, över framtiden och över det samtal som jag hade med mina vänner efter gårdagens pannkaksätning. Min hjärna är en evighetsmaskin (en computer som Lars Gustafsson hade sagt) som inte kommer att stanna förrän mitt hjärta gör det, trots att jag emellanåt är innerligt trött över att ständigt bearbeta samma olösliga problem.

Större delen av mitt medvetna liv har jag försökt vara en lojal, trevlig, pålitlig och tålmodig person. En god människa i det lilla formatet. Jag har tagit ansvar och kämpat på, fokuserat och målmedvetet. Jag har alltid haft få vänner och få intressen, men egentligen inte varit särskilt missnöjd över detta. Mitt liv har varit så som jag velat ha det och de förändringar som skett har varit långsamma och gradvisa. Utan att egentligen fundera över det särskilt mycket har jag bundit mig själv hårt till en handfull människor och ett fåtal frågor. Mitt arbete som lärare har upptagit en väldigt stor del av min tid och energi. Det senaste året har jag fått lära mig om farorna med att inte ha fler ben att stå på när min jobbsituation blivit mer kaotiskt och svårförutsägbar. När jobbet dränerar mig på energi och emellanåt ger mer frustration än glädje så finns det inget annat att falla tillbaka på, inget annat som ger samma bekräftelse eller väger lika tungt. Min ensamhet och utsatthet blir plågsamt uppenbar.

Jag har egentligen inte gjort något fel, men det är ändå jag som måste hitta en väg ut ur detta, ett sätt att hantera känslorna av frustration och otillräcklighet. Det finns ingen annan som kan hjälpa mig eller bära min börda åt mig. Samtidigt är jag den jag är: långsam, försiktig, skeptisk, tidvis ganska folkskygg. Jag kan inte förändra mitt liv eller mina överlevnadsstrategier över en natt. Jag kan inte ta igen sådant som jag försummat i åratal bara för att jag plötsligt inser vad jag har gått miste om. Har jag lurat mig själv? Jag vet inte. Jag vet egentligen inte något. Mycket av det som jag tagit för givet har visat sig vara falskt och jag vet inte i vilken mån jag fortfarande kan lita på mitt eget omdöme.

Min hjärna arbetar fortfarande intensivt när skolans ytterdörrar tyst glider upp och välkomnar mig. Hur löser jag problem som jag inte har skapat men som till stora delar beror på min egen personlighet?

En lördagseftermiddag

De som känner mig vet att jag är en ganska analytisk och grubblande person. Låt mig bjuda på ett axplock av de tankar som en timslång promenad fram och tillbaka till Linköpings centrum framkallar:

Vid sporthallen sitter en grupp medelålders a-lagare och njuter av solskenet likt nöjda katter. Den stigande temperaturen har en tendens att locka fram dem ur deras gömslen. Bredvid dem, alldeles i utkanten av en sliten parkbänk, sitter två stycken tonårstjejer. Hur låga tankar har man om sitt eget värde om man som 16-åring väljer att spendera en av vårens första varma dagar i sällskap med en grupp alkoholister? Eller handlar det om ett sista försök att rädda en älskad förälder? Kanske är det bara jag som är onödigt cynisk.

*

För en tid sedan diskuterade jag ålder och mognad med en grupp mer eller mindre jämnåriga vänner. Jag var den enda som kände mig vuxen. Vuxen blev jag den dag som jag blev anställd som lärare, klev in i ett klassrum och överlevde. Däremot ser jag mig själv som en tämligen misslyckade vuxen. Misslyckad för att jag inte uppnått mer än en bråkdel av de krav som jag en gång ställt på mitt vuxenliv. Jag har inga svar på livets svåra frågor, jag känner mig dummare och osäkrare snarare än klokare och erfarnare och jag är ensam och smärtsamt medveten om det på ett helt annat sätt än tidigare. Visserligen har jag ett arbete, men det är kaotiskt och osäkert. Varje gång jag tror att jag har bemästrat en utmaning så muterar den till något delvis annorlunda eller så dyker någonting nytt och värre upp. I min naiva barnatro trodde jag att det skulle finnas guld i slutet av regnbågen, att en belöning skulle ges den som träget arbetar, att ålder skulle skänka lugn och visdom. Jag hade fel på samtliga punkter.

*

Hur bearbetar man sorg och rädsla? Hur vet man att man har lagt någonting svårt bakom sig? Själv kan jag inte släppa problem utan bearbetar dem konstant i hopp om att finna en tillfredsställande lösning. Det fungerar riktigt bra när det gäller rent yrkesmässiga eller kreativa utmaningar, men det är inte lika uppenbart bra när det handlar om mer komplicerade problem. Ändå vill jag gärna tro att det är som att ständigt vandra igenom ett välbekant landskap; en dag finner man att den nedbrända husruin som man alltid avskytt faktiskt ser ganska vacker ut i skymningsljuset och att det växer snödroppar på den otäcka kyrkogården. Eller att det är som när en pärlmussla får in ett irriterande sandkorn. Genom att ständigt bearbetat det så förhandlas det så småningom till en pärla. Oavsett om det är bra eller dåligt är det så jag fungerar och så jag hanterar känslomässiga utmaningar. Jag ångrar inte att jag är den jag är eller mina handlingar utan försöker blicka framåt. Jag tror inte att jag hade kunnat handla annorlunda ens om det vore bättre för mig.

London

Arlanda

Efter att ha parkerat bilen, lotsas vi genom vindlande gångar till den avlägsna utrikesterminalen. Vi passerar genom flera passkontroller och varje gång får jag höra att mitt pass egentligen inte är giltigt på grund av en liten spricka i den plastremsa som håller fast id-handlingarna i häftet. En medelålders kvinna läxar upp mig som vore jag en olydig son: ”Passet är statens egendom. Du ska inte använda det som id-kort. Se så böjt och slitet det är. Fy skäms!”

Visst skäms jag och visst stämmer det att jag slarvat och passet ser ut som det gör inte för att jag är en världsvan globetrotter utan för att det har burits runt i min bakficka under många år. Ändå får jag passera.

Flygplanet

Jag har aldrig flugit förr, men är egentligen mer orolig för att missa viktiga tider, glömma viktiga saker och gå vilse i de nya omständigheter som omsluter mig. Planets ringa storlek och låga standard kommer ändå som en överraskning. Det känns som att åka en flygande stadsbuss och att färdas högt över världen blir lika trivialt som barndomens korta turer till skolan.

Heathrow

Återigen lotsas vi genom en svåröverskådlig labyrint av kontroller, trappor och rullband. Här väcker mitt pass ringa uppmärksamhet och jag blir nästan besviken över att ingen nitisk tjänsteman tar sig tid att skälla ut mig för min försumlighet. Vi tar ett tåg till Paddington Station och passerar igenom trista tegelrader, slitna stationer och groteska nybyggen som hotfullt tornar upp sig över rälsen. Slutstationen ser ut som en gigantisk zeppelinarhall, full av människor i ständig rörelse – vart verkar spela en mindre roll.  Vi dras med och stapplar omtumlade ut i ett varmt och solstrålande London.

Hotell Chrysos

Norfolk Square består av ett antal rader praktfulla stenhus som totalt erövrats av ett stort antal lågprishotell. Sektion efter sektion har fallit offer för denna smitta och den omgivande bebyggelsen tycks helt vara inriktad på att tjäna och utnyttja mindre sofistikerade turister.

Chrysos skiljer sig föga från någon av sina konkurrenter nästgårds och ockuperar två lägenheter som fordom tillhört framgångsrika Londonbor och deras tjänare. Bakom disken sitter en svartmuskig man som ständigt småleende bemöter oss stackars lantisar när vi på klumpig engelska ställer triviala frågor och visar prov på vår bristande världsvana. Han tycks vara road av kontakten med en strid ström av familjer, äldre par och kompisgäng och lämnar bara sin plats för att röka någon enstaka cigarett och spana in konkurrenterna ifrån hotellets trapp.

Rummet är fullt tillräckligt, på engelskt vis belagt med heltäckningsmatta och försett med utsikt över ett mystiskt schakt som sträcker sig längs hela hotellets baksida och antagligen är en biprodukt av någon slags utbyggnad. Varje morgon vaknar vi till ljudet av porslinsskrammel och bruten engelska när personalen förbereder gästernas frukost i hotellets källare.

Frukostalternativen är två: flottig engelsk frukost eller en enkel kontinental motsvarighet. Hela turistnäringen tycks skötas av utländska gästarbetare och hotellen är inget undantag. Personalens engelska är lika dålig som gästernas och även de mest triviala samtal om te och marmelad blir onödigt krångliga – om inte två landsmän finner varandra och kan kommunicera på sitt modersmål. Några svenskar tycks dock inte vara anställda på just vårt hotell så vi får hålla till godo med en utdragen misshandel av det engelska språket.

Dag 1

London bedrar oss redan ifrån dag ett – trots att vi förberett oss med hjälp av en pålitlig guidebok. Det förväntade milda vädret uteblir och temperaturen håller sig nära 30 grader under hela vår vistelse. Var är det berömda engelska regnet? Dimman? Kylan? Frågar vi oss när vi svettklibbiga rör oss genom den myllrande storstaden.

Första dagen vandrar vi genom Hyde Park till Science Museum och Museum of Natural History. Parken är något av en besvikelse; vanvårdad, smutsig och okomplicerad. En stor ängsmark med några slumpmässigt utslängda träd och en förorenad sjö full av fåglar och turister i pedaldrivna plastbåtar. Grupper av motionärer ligger och åmar sig i gulnat gräs under överinseende av instruktörer i militärbyxor och unga flickor rider luttrade hästar alldeles i närheten av högljudd trafik. Delar av parken är avstängd i förberedelse för något evenemang och en skolklass med anhöriga är samlad för att delta i en komplex aktivitet involverande låga koner. Vi förväntade oss mer av en plats i Londons hjärta. På grund av en felberäkning ifrån min sida, tvingas vi ta en omväg runt hela parken, istället för att ta en kortare väg över en bro i de centrala delarna. När vi anländer till Science Museum är vi innerligt tacksamma över den luftkonditionerade svalkan inomhus.

Inträdet är gratis – en ovanlighet när det gäller turistmål i London – och de talrika besökarna tycks mestadels vara andra engelsmän snarare än utländska turister. Oscar är dock mycket fascinerad och intresserad av den teknik som ställs ut. Jag intresserar mig i vanlig ordning mer för historiska och biografiska detaljer än föremålens konstruktion och funktion. Under flera timmar utforskar vi ångmaskiner, rymdfärd, skeppsbyggande, datorutveckling genom tiderna och medicinhistoria. Museet är stort och spänner över ett än större och bitvis ganska spretigt fält. Trötta och mätta på intryck beger vi oss till det intilliggande Museum of Natural History.

Museum of Natural History är ett tempel tillägnat Darwin och hyser oändliga samlingar av märkliga stenar; de riktigt värdefulla exemplaren är dock endast representerade i form av kopior – till Oscars stora besvikelse. Luggslitna, uppstoppade fåglar samlar damm i flera glasmontrar och en stendöd dront ger oss ondskefulla blickar genom kalla ögon av glas. Trötta efter vår vandring genom Hyde Park och Science museum och föga intresserade av pedagogiska bildspel om jordens uppkomst lämnar vi snart både dronter och museum åt sitt öde. På vägen tillbaka till hotellet ser vi till att gå rätt direkt och undvika omvägar.

Dag 2

Dag 2 åkte vi med tunnelbanan till en station i närheten av British Museum och spenderade större delen av dagen på det enorma museet. De många våningarna är fulla av lämningar och plundringsgods ifrån Babylon, Parthenon och Egypten. Vi navigerade mer eller mindre slumpmässigt mellan vikingaskatter, romersk mosaik, mumier och åldriga urverk. Själva mängden föremål var överväldigande och det var omöjligt att ta sig igenom allt under ett enda besök. I vanlig ordning tröttnade Oscar långt före mig och jag kunde säkert gått runt flera dagar och studerat varenda krukskärva, glaspärla och benfragment. På vägen hem stannade vi till vid en mysig bokhandel som oväntat visade sig bestå av fem våningar fulla av böcker av alla de slag. För någon som är van att handla sina böcker över internet så är priserna i brittiska boklådor tämligen höga, men atmosfären i kombination med en rejäl reasektion ledde ändå till flera köp.

På tunnelbanetåget tillbaka till hotellet mötte observerade tre unga strebrar, en kvinna och två män, som var engagerade i någon form av trivialt samtal på vägen hem ifrån sina arbeten i Londons finansdistrikt. När kvinnan gått av övergick de två männen till att diskutera hennes utseende, val av smink och eventuella kvaliteter på klingande svenska. Vår stolthet över våra framgångsrika landsmän kände inga gränser…

Dag 3

Den sista heldagen på brittisk mark tog vi tunnelbanan till Westminster för att besöka Churchills krigskabinett och Westminster Abbey. Det första museet var ett tempel tillägnat den vältalige lebemannen, politikern och skriftställaren Sir Winston Spencer Churchill. Hans högkvarter under andra världskriget hade restaurerats och besökarna kunde gå från rum till rum guidade av en vänlig röst i en slags telefonlur. Krigets dramatik representerades av dockor sysselsatta med att ringa viktiga telefonsamtal, markera tyska trupprörelser på kartor och övervaka konvojer med förnödenheter. Som besökare var det en stillsam upplevelse och en väldigt pedagogisk skildring av Churchills liv och roll under andra världskriget. Men det krävs nog ett djupare intresse för andra världskriget för att man ska orka med flera timmar i smala gångar med en bit plast tryckt mot ett svettigt öra. Behöver jag säga att jag tyckte det var en mer spännande upplevelse än min käre broder?

Westminster Abbey är en av Londons anrikaste och mest besökta kyrkor. Här har kungar döpts, krönts och begravts under många hundra år. Stora delar av kyrkolokalerna är ett mausoleum som inhyser många berömda politiker, vetenskapsmän, adelsmän och författare. På en smal gräsremsa utanför har en grupp aktivister byggt upp ett tältläger översållat med banderoller som fördömer Storbritanniens engagemang i Afghanistan och Irak. Deras budskap tycks dock inte ha någon större effekt på de strömmar av turister som rör sig mot Westminster Abbey.

Inne i kyrkan är det kallt och lyhört. Den värdiga sakrala stämningen störs av den stora mängden människor som får kyrkorummet att verka litet och trångt. Även här tilldelas man en plastlur med en förinspelad guidning. Det är ingen mindre än Jeremy Irons som med sin lugna stämma leder oss mellan olika monument och kapell. I charmiga Poets Corner hyllas några av landets främsta kulturarbetare – även om alla inte ligger begravda här – : Chauncer och Shakespeare, Händel och Wilde, Byron och systrarna Brontë. Att man valt att tillägna kulturpersonligheter en egen plats i kyrkan gör mig genast vänligare stämd till Westminster Abbey, trots att mitt hjärta bankar för ateismen.

Sammanfattning

London är stort, stökigt och fullt av människor. Sevärdheterna är många och det är Europas finansiella centrum. Men staden i sig själv är inte särskilt vacker och ger ett slitet och något sjaskigt intryck, precis som en hel del britter. Jag vill absolut återvända för att besöka Towern och S:t Pauls Cathedral, dock inte nästa år.

Fragment 2

Det var en gång en ung man som ville bli författare, men han hade svårt att fokusera på någon av de många romanidéer som for runt i hans alltmer tunnhåriga skalle. Dessutom var han dålig på att arbeta för sig själv; han hade alldeles för lätt för att acceptera sina egna ursäkter, blev ofta distraherad och hade svårt att fullfölja projekt som han påbörjade. Ofta funderade han på om det ens var värt att lägga ner flera år av arbete och ångest på en roman utan att det fanns några som helst garantier för att den skulle bli  tryckt eller läst av andra än människorna i hans närmsta omgivning.

Samtidigt var hans sinne fullt av längtan efter att skapa texter och en kärlek till det skrivna ordet – känslor som han inte fick något egentligt utlopp för. Mannen jobbade som lärare och hans hemliga drömmar började gradvis påverka hans arbete. Kommentarerna till elevernas prov och arbete tog formen av korta dikter, protokollen ifrån lärarlagsmötena blev till små novellantologier och all e-postkorrespondens svävade ut i märkliga essäer. Mannen fick rykte om sig att vara något av en kuf.

Det säger sig självt att varken elever, kollegor eller föräldrar uppskattade att vara ofrivilliga deltagare i ett svårbegripligt litterärt experiment. Mannen blev inkallad till samtal med rektorn för att förklara alla klagomål som hade inkommit. Samtalet gick bra, men när mannen ombads skriva under ett åtgärdsprogram så utvecklades hans namnteckning till en kortnovell om en pojke och hans blinda hund.

Så småningom blev mannen ensam och gradvis mer isolerad. Han kunde fortfarande inte sätta sig ner och fokuserat ägna sig åt att skriva en roman, däremot förvandlades även den mest triviala sortens telefonklotter till vansinniga prosafragment. Situationen var ohållbar och mannen gled ner i en djup depression. Han övervägde att ta sitt eget liv.

Han satte sig ner för att skriva ett självmordsbrev och försöka förklara sin smärta för en oförstående omvärld. Texten svällde över alla bredder och utvecklades till en osannolik historia om en man med författarambitioner men dålig självdisciplin. Hela natten skrev han och om inget har hänt så sitter han där än.

Fragment 1

Varje dag när jag cyklar till jobbet passerar jag ett strävsamt par i 70-årsåldern. Båda är klädda i matchande lila vindjackor, förnuftiga vandringsskor och skyddande mössor. I högt tempo vandrar de längs Stångåns vårgrusiga cykelbanor, oavsett väder. Kvinnan har ett runt ansikte, grått kortklippt hår och stålbågade glasögon. Hon går alltid ett halvt steg förre sin make som går med halvöppen mun och en frånvarande blick under buskiga vita ögonbryn.

Har kvinnan alltid gått före sin man genom hela livet? Är det hon som är den driftiga ledargestalten eller är hon bara otålig? Försöker hon i själva verket, omedvetet fly ifrån sin trögare partner? Är hans blick riktad mot en avlägsen slutdestination eller drömmer han månne om ett lugnare pensionärsliv som inte inkluderar några tidiga morgonpromenader? Varför vandrar de överhuvudtaget längs Stångån, ett ganska tråkigt vattendrag, överfullt av ankor och bortkastade cyklar?

Jag vill gärna tro att mannen är en gammal sjöman som vid Gibraltar sund mötte en sjöjungfru som övergav havet för hans skull. Nu har de levt ett helt liv tillsammans, men hennes längtan efter vattnet har inte övergivit henne och de obekanta människobenen kliar ännu ovant. Därför vandrar de invid denna futtiga å, den för med sig doften av havet och kvinnan måste ständigt påminna sig om hur ett par människoben fungerar. Mannen följer efter henne, av kärlek och oro för att hon ska överge honom. Samtidigt minns han en ung, vacker flicka och förundras över hur denna person kunde förvandlas till den åldrade gumma som nu vandrar framför honom.