Archive for category Personligt

Sommaren 2012: Bohuslän

En knapp vecka av juli ägnades åt att utforska Bohuslän, i sällskap med min kära moder. Detta är krönikan över våra äventyr.

Dag 1

Upp tidigt och iväg. Från Bjäre till Göteborg i ett snabbt svep. Vi stannar till vid Bohus fästning för mat och lite turistande. Den grå stenruinen är en udda rest ifrån det förflutna i ett landskap genomkorsat av motorvägar och stråk av modern bebyggelse. Här har nordbor dödat varandra vid ett flertal tillfällen, men vi känner ingen större fientlighet mot den busslast av norska pensionärer som vi delar fästningen med.

Nedanför fästningen ligger en Sibyllakiosk där vi avnjuter en enkel lunch i form av pytt i panna med rödbetor. På parkeringen utanför kan vi skåda en grälande familj; mamma skäller ut pappa som i sin tur stegar iväg i slumpmässig riktning, åttaårig son står villrådig.

Vidare mot Tjörn och Orust. Vi passerar genom fiskelägen inklämda mellan karga bergsknallar; ett ofruktbart och hårt landskap som tvingat människorna till havet famn. Idag fångas det mer turister än fisk och de röda fiskebodarna har blivit övernattningsbostäder och en del av varumärket. På de kala klipporna byggs vindfång för sommargäster som suktar efter konstant havsutsikt.

I Skärhamn skyltades det om Nordiska akvarellmuseet och vi körde dit. Läget, liksom byggnaden, var fantastiskt. Innehållet höll dock inte samma kvalitet. Visst fanns här en och annan akvarell, men större delen av ytan upptogs av en amerikansk videokonstnärs installationer på temat vatten. En handfull skärmar visade rinnande vatten, droppande vatten, mystiska människor som stänkte vatten på varandra och så vidare. För att förhöja upplevelsen ytterligare var belysningen mycket begränsad och det var svårt att hitta därifrån. Väl därifrån konstaterade vi att havets skönhet vida överträffade alla videoinstallationer.

Efter att ha kört runt på Tjörn och Orust ytterligare något varv, begav vi oss mot Uddevalla och den camping där vi hyrt en stuga för två nätter. Kvällen avslutade med att vi åt middag på en pub inne i Uddevalla.

Dag 2

Dag två begav vi oss djärvt till Nordens ark för att skåda lite fauna. Gott om barnfamiljer och djur som respektlöst gömde sig, trots mammas högljudda krav på att få valuta för pengarna. För barnen var den helt normala bondkatten vid entrén lika intressant som alla de exotiska djuren och dessutom mer kramvänlig.

Många djur beskådades även om jag själv lade mer tid på att iaktta människorna. Även här observerades en grälande barnfamilj och min egen mor pilade iväg med vindens fart efter ett, ungt par som tappat sin lille sons keps.

Det var längesedan som jag sist besökt en djurpark och de stressade, instängda kattdjuren (amurtigrar, snöleoparder) som nervöst gick längsmed stängslen, samtidigt som klungor av besökare stod där med kamerorna krampaktigt greppade, gav ingen riktigt mersmak heller.

Vi åt lunch i Smögen (lax såklart) och promenerade runt i det lilla fiskarläget som fullständigt svämmade över av brats, dyra båtar och outletbutiker. Någonstans under all krass kommersialism fanns kanske något genuint och orört, men det var svårt att hitta det under högsäsong.

Från Smögen vidare, genom Hunnebostrand, till det lilla samhället Ulebergshamn där en av mina partikamrater bjudit in oss till familjens sommarhus: en liten stuga, uppslängd på baksidan av en klippa, med terrasserade trädgårdslotter och vidunderlig utsikt. Här fanns all den charm och själ som Smögen saknade (Här kan det vara läge att flika in att jag har en förmåga att bli förälskad i mina vänners sommarställen. Jag vet inte om det har med åldern att göra eller om det handlar om en av de många romantiska ådror och kapillärer som pumpar blod igenom min i övrigt tämligen praktiska och pragmatiska kropp.). Vi fikade, promenerade till Hunnebostrand för kvällsmat (genom en skulpturpark anlagd mellan Hunnebostrand och Ulebergshamn som ett minne efter den svunna stenhuggarepoken) och tog sedan farväl av både partikamrat och stuga för att återvända till vår camping.

Att hitta till campingen var egentligen mycket enkelt. Ändå hade vi svårt att riktigt få kläm på vägen dit, i synnerhet när vi skulle återvända ifrån turer till Uddevalla. Därför bjöd de första två dagarna på en del märkliga omvägar. Fram kom vi dock alltid och eftersom omgivningarna var riktigt vackra (med undantag för de tristare delarna av Uddevalla) gjorde det inte så mycket.

En utvikning om campinglivet: själv är jag inte uppvuxen med husvagnsemestrar eller campande och jag utgick därför ifrån att husvagsägarna levde luffarliv och rörde sig som snabbare sniglar (ni vet husvagn som en motsvarighet till skal) mellan olika campingplatser i det svenska sommarlandskapet. Ack vad jag bedrog mig. En stor andel verkar helt sonika parkera sina vagnar på en väl vald plats och sedan använda dem som sommarstugor. Möjligtvis flyttas vagnarna några meter när bättre platser blir lediga, men i övrigt var de ofta stationära, dessutom förankrade med trädäck, uterum, små trädgårdar och allsköns krimskrams.

Inte så konstigt egentligen med tanke på vad en sommarstuga med havsutsikt kostar idag, vare sig det handlar om Bohuslän eller de attraktiva delarna av Skåne. Även en dyr husvagn kostar inte miljoner kronor. Våra två dagar på Unda camping gav mig en viss respekt för livsstilen, fastän jag inte är särskilt sugen på att själv anamma den.

Dag 3

Checka ut, upp med motorvägen till Strömstad för att sedan snirkla sig ned längs kustens många småvägar till Grebbestad och så småningom Tanumshede där min brors giftermål stundar inom kort.

Strömstad var mer ordinär stad än turistfälla, även om här fanns en del gamla badhus som visade upp en viss, bedagad skönhet. Grebbestad var trevligare, men led också av samma problem som Smögen, trots mindre båtar och att bratsen vägdes upp av närvaron av mer fryntliga norrmän. Lunchen i Grebbestad bestod av en mustig fisksoppa och vi promenerade längs ett hamninlopp som skar djupt in i landmassan.

Tanumshede ligger inte vid kusten och är därför mer förskonat från turismens härjningar. Inga ynglingar, med flotyrspäckade hår och pappas segelbåt, beger sig till en plats där det sexigaste som finns är hällristningar från bronsåldern. Skönt för oss.

Här mötte vi upp med en styck bror, en styck blivande svägerska, en styck svägerskefar (okänt om detta är en vedertagen titel) och, så småningom, en styck sur, äldre kommunbyråkrat. Efter en rundtur genom bröllops- och mottagningslokaler begav vi oss till den närliggande campingen för att checka in. Föga anade vi hur denna incheckning skulle gestalta sig och vilka episka skrönor den skulle ge upphov till. Hade vi varit skickliga berättare hade denna incident i sig kunna motivera hela semestern och använts som råmaterial till mången god historia.

Nåväl, stärkta av våra positiva erfarenheter ifrån den förre campingen, begav vi oss till nästa. När vi kom dit så var det tydligen stängt, fastän det skyltades att det var öppet. Ingen fara, alldeles i närheten finns nämligen Vitlycke museum klassat som världsarv för sina många, konstfärdiga hällristningar. Vi begav oss alltså dit och spankulerade en sväng ibland upphetsade streckgubbar och deras underdimensionerade båtar.

När vi kom tillbaka, efter någon timme, var det fortfarande folktomt. Det enda som hade förändrats var att en liten, handskriven lapp hade placerats i receptionen. Här kunde man läsa, på fem olika språk dessutom, att innehavaren snart skulle återvända. För säkerhets skull ringde jag upp honom och fick då veta att han bara tog kontanter. Strax därefter anlände han i egen hög person, full av nervös iver.

Först checka in alltså; mamma tog kommandot. En dispyt om vilket pris som gällde uppstod. Mamma hade blivit lovad ett pris på telefon och mannen krävde ett annat, högre. Det handlade om ytterligare 200 kronor per natt. Till saken hörde att mammas misstänksamhet redan tidigare hade blivit väckt av att mannen ringt upp innan resan för att bekräfta bokningen eftersom hans far just hade dött och det därför blivit kaos med administrationen. Nu skyllde han prisskillnaden på en bror och ville inte ge sig in i en diskussion eftersom hans fru (också) just hade dött. När mamma stod på sig, rev han bokningskvittot och meddelade att vi kunde bo någon annanstans.

Det hela gick ganska fort och sedan satt vi alltså åter i bilen för att försöka leta reda på ett nytt boende, mitt under högsäsong. Lyckligtvis löst det hela sig ganska fort. Efter att ha avfärdat att bo i trätält (alltså som ett tält, fast i trä) på en annan camping fixade vi boende på ett litet hotell inne i Tanumshede. Visserligen något dyrare, men med stabilare personal.

Kvällen avslutade med grillning och umgänge med min bror, svägerska och delar av hennes familj. I skuggan av Valberget (en stor sten, som liknar en val och ligger bakom av min svägerskefars gård) återberättades historien om den galne campingvärden för första (men inte sista) gången, medan skymningen sänkte sig över landskapet.

Dag 4

Efter en förmiddag av hällristningsspaning begav vi oss till Hamburgersund för en visit hos svägerskemor.

På vägen till Hamburgersund passerade vi förbi en liten, medeltida kyrka och stannade en stund vid ett oexploaterat fiskeläge som var hemvist åt en konstnärsskola.

Från Hamburgersund tog vi oss över till den lilla ön Hamburgerö och trängdes med andra resenärer på de smala och fåtaliga vägarna. Vi stannade till vid ett litet fiskeläge, omfamnat av klippor och vandrade en bit längs en smal gångsstig bakom en rad av röda fiskebodar. En liten grupp solblonda barn förberedde sig för optimistjollesegling.

Efter återkomsten till fastlandet åt vi en enkel lunch på ytterligare en sibyllarestaurang, den här med serveringstillstånd (något som tydligen är så stort i Bohuslän att det motiverar en stor artikel i lokaltidningen) och begav oss till svägerskemors nybyggda villa och, lite oväntat, även återsåg min bror och hans blivande hustru.

Här fikade vi och diskuterade tokiga campingvärdar innan vi åter kastade oss ut på vägarna med sikte på Fjällbacka. Man kan undra vad som fick oss att göra något så dumdristigt. Vi visste ju att alla möjliga sorters mördare härjade i krokarna. Inte nog med detta; min svägerskas familj hade dessutom varnat oss för att de var rysligt snobbiga.

Icke desto mindre var Fjällbacka riktigt trevligt. Inte minst bebyggelsen kändes mer välbevarad och genuin (även säkert merparten av husen ägdes av sommargäster) än i andra samhällen vi besökt. Många av husen var dessutom försedda med små informationstavlor som upplyste om tidigare ägare och funktioner – något som alltid tilltalar mig.

I Fjällbacka köpte vi böcker på en outlet (vissa outlets är trots allt bättre än andra) innan vi begav oss tillbaka till Tanumshede för att avnjuta en finare middag på Tanums gästgiveri. Efter middagen satt vi ute och läste i stillheten, innan ett milt regn förvisade oss inomhus.

Dag 5

Hemfärdsdag. Checka ut och ta vägen förbi anrika Marstrand. Visa av tidigare erfarenheter parkerade vi bilen i samhällets ytterkant, istället för att trängas i gyttret, och promenerade genom större delen Marstrand.

Carlstens fästning var en häftig upplevelse och oväntat intakt, men så hade den också använt en bra bit in på 1900-talet. Högst upp på klipporna tornade det massiva stenbygget upp sig och tillförde ett krigiskt element till vad som i övrigt var en solig (och ganska snobbig) sommarstad. Fästningen tycktes ännu större invändigt och tyngden av tusentals ton sten kändes extra påtaglig när vi vandrade i smala och fuktiga lönngångar som löpte under murar, bastioner och skyddsvallar.

Marstrand var fullt av sekelskifteshus, snickarglädje, gamla pensionat, tinnar och torn. Sådant gillar jag. Här fanns även gott om stekare, svindyra restauranger, märkesbutiker och snobbar – något som jag är mindre förtjust i. Men man får ta det onda, med det goda.

Vi som hela resan hade haft stor tur med vädret, möttes av regn och rusk när vi återvände till Bjäre. Det kan vi ändå bjuda på.

Bohuslän är vackert, bitvis mycket vackert. Men det är en plats som jag nog tror att man bäst avnjuter i lagom doser, gärna under lågsäsong och med fast punkt att utgå ifrån, till exempel en gemytlig sommarstuga, med havet vid knuten och människorna, restaurangerna och sorlet inom promenadavstånd. Nära nog för att ta del av det när man vill utan att man för den sakens skull måste vara i händelsernas centrum hela tiden.

Tags: , ,

Om farmor

- Jag vet inte, jag vet inte uppmuntrar hon som ett mantra.

Ändå vet hon. Hon kanske inte går lika bra som förr och hör dåligt gör hon också – ändå vet hon allt som sina grannar och kan spåra dem och deras livsöden flera generationer tillbaka. Jag tappar snabbt bort mig i ett virrvarr av släkter, gårdar och udda personligheter. Hon har diskuterat eurokrisen med en gammal lärare och båda är oroliga för hur det hela ska sluta.

Farmor påstår att allting gått utför efter 85 och att livet lika gärna kan ta slut nu. De flesta konversationer inleds med en redogörelse för de senaste krämporna, motgångarna och problemen. Samtidigt är hon full av livsglädje och vitalitet. De vattniga ögonen blickar nyfiket ut mot världen, tidningen läses noggrant och aktuella samhällsproblem dissekeras.

Hon är vacker i sin ålderdom, med helvitt hår och alla rynkor. Fingrarna leker flinkt med en nagelsax medan hon redogör för alla som dött och flyttat i bygden.

Eftersom hon är för fåfäng för att skaffa hörapparat sker alla samtal på hennes villkor. Hon pratar med en person i taget och förväntar sig korta och tydliga svar.

Nu har hon fått nys om att en yngre väninna har en riktigt suverän läkare som rentav ringer hem till sina patienter personligen – något som hon aldrig hört talas om tidigare. Frågan är hur hon bäst ska gå till väga för att själv få tillgång till denna fantastiska person.

I höst fyller farmor 91.

Den teoretiske praktikern

Både i min yrkesroll och till min läggning är jag något av en hybrid mellan en praktiker och teoretiker. Å ena sidan gillar jag att analysera, reflektera, jämföra, fantisera och klura, å andra sidan vill jag uppnå konkreta slutresultat, påverka, utvecklas och ägna mig åt sådant som faktiskt är användbart i mitt arbete eller min vardag.

Det ligger mycket i beskrivningen av läraryrket som ett hantverk och ett konstnärskap. Kreativitet och fantasifullhet är viktiga förmågor för att nå framgång.

Samtidigt bör arbetet vila på en vetenskaplig och beprövad grund. De metoder som ger resultat ska uppmuntras och utvecklas. Lärandeprocessen och eleven  är i centrum.

Som en följd av mina dubbla roller blir jag ofta irriterad både över bildningsförakt (Vad har man för nytta av att historia? Ni akademiker bara pratar en massa istället för att göra något vettigt.) och vaga flumteorier. Jag tilltalas både av det pragmatiska – konkreta och det visionära – romantiska.

En av lärarutbildningens främsta brister är att den är dålig på att tillgodose båda dessa sidor av lärarrollen. Många av de kurser som jag har läst har antingen varit en massa yta utan innehåll eller en anhopning av fakta som aldrig kopplats till den faktiska undervisningen.

Pedagogik ska inte enbart vara eleganta luftslott – vackra idéer utan verklighetsförankring. De ämnen som vi förväntas undervisa i kan inte bara presenteras eller hanteras som fyrkantiga byggklossar som vi förväntas hantera utan vare sig ritning eller instruktioner. En bra lärare bör både kunna sitt ämne och ha förmågan att lära ut sina kunskaper till andra. Dessa mål är inte sinsemellan oförenliga och denna fusion bör löpa som en röd tråd genom lärarutbildningen, fortbildning, verksamhetsutveckling och pedagogiska modeller. Här har vi en hel del att arbeta med.

Tags: , , , ,

Utmaningar

Det är friluftsdag och medan två lag möter varandra i en fotbollsmatch, som snabbt utvecklas från lek till blodigt allvar, står en ensam kille och lattjar med en boll. Han ser liten ut och situationen gör honom yngre än vad han egentligen är. Det är så tydligt att han egentligen vill vara med och spela med resten och det hade antagligen inte varit något problem eftersom det råder brist på spelare och några lärare rekryterats för att fylla ut lagen. Ändå står han där själv.

För en tid sedan hade jag samhällskunskap med den klass som eleven går i. Vi arbetade med internationell politik och varje elev skulle fördjupa sig kring antingen fattigdom, terrorism eller FN. Även i klassrummet höll sig eleven på sin kant och gjorde inget särskilt – precis som det har varit under hela läsåret. Ändå märker jag hur han tjuvlyssnar på en konversation som jag har med en annan elev och spontant kommer med både vettiga kommentarer och kloka frågor.

Kort sagt: vad gör vi med de elever som egentligen vill vara med, men av olika skäl väljer att stå utanför skolan och blicka in?

Den aktuella eleven går i ettan och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hans känslor snart kommer att vara skyddade bakom ett tjockt skal av arrogans, respektlöshet och fejkat ointresse. Ändå är det få elever som inte går in i skolan med ett öppet sinne och en lust att lära. Hur förvaltar vi egentligen denna gåva? Vad planterar vi i deras mottagliga sinnen? Lär vi dem att skolan är en fantastisk plats där alla ryms, ett kunskapspalats eller lär vi dem att de inte duger och att de inte är välkomna?

Jag skulle önska att jag hade den tid och ork som krävdes för att hjälpa, uppmuntra, fostra, gränssätta och utmana alla de elever som jag möter i min undervisning. Tyvärr är det inte möjligt och många problem beror på problem som ligger långt bortom skolans domäner.

Ibland känns det som om det enda som återstår att göra är att strunta i betygen och glädja sig åt att eleverna alls kommer och ta chansen till att samtala med dem om deras livsfunderingar. För även den mest luttrade elev har alltid frågor och undringar inför framtiden, även om det kan handla om så udda saker som häktade pojkvänner, besvärliga syskon eller Thailandsresor.

Ändå känns det otillfredsställande att stanna vid att bara vara en lyssnande och medkännande vuxen, även om det råkar vara just det som de mest behöver. De förtjänar något  mer.

Om året som gått

Så har jag nu återvänt, ifrån ett regnpiskat och vindpinat Skåne, som erbjuder föga mer i vinterväg än plusgrader och ett landskap dominerat av olika nyanser av brunt. Jag har lagt undan min smutstvätt, packat ur mina väskor och skalat av mig ett lager av skäggstubb och hår. Idag är det dagen efter hemkomsten – en dag för läsande och stilla kontemplation och en möjlighet att bearbeta det gångna året. Här sitter jag alltså, med en kvarglömd låda skumtomtar vid min sida, och pöser.

Jobb

I augusti bytte jag arbetsplats och detta har visat sig vara ett stort lyft. Visserligen har jag arbetat väldigt mycket under hösten och vintern, men det har ändå varit otroligt glädjefyllt och stimulerande. Äntligen har jag lite mer kontinuitet och en utökad samvaro med kollegor och elever. Den lilla skolan passar mig bättre än den stora. Bytet av arbetsplats har varit den enskilt mest positiva händelsen under hela 2011. Mycket finns ännu kvar att göra och jag tror att nästa termin har potential att bli lika bra som denna. Däremot kommer läget långsiktigt att vara osäkert så länge elevkullarna fortsätter att minska samtidigt som konkurrens fortsätter att hårdna.

Politik

Mitt politiska engagemang börjar finna sina former och kännas mer bekvämt och naturligt nu. Mycket beror detta på att jag har hamnat i rätt sällskap, tillsammans med människor som talar samma språk och drömmer någorlunda samma drömmar som jag. Men ännu är det mycket som är nytt och främmande för mig, framförallt var man ska lägga sin ambitionsnivå, vad som är möjligt och rimligt eller helt enkelt var ribban ligger för den som vill vara en god fritidspolitiker och medlem i ett parti. Jag saknar inte idéer eller frågor som jag vill driva, utan snarare erfarenhet, kontakter och metoder. På något sätt skulle jag behöva konkretisera alla mina visioner och högtflygande planer. Det känns hoppfullt, men ibland kan jag tycka att det går lite långsammare än vad jag skulle vilja.

Kreativitet

Mitt arbete är rätt kreativt och mycket av min skaparlusta har plöjts ner i undervisningen. Samtidigt har jag också skrivit en hel del rollspelmaterial, men eftersom det handlar om produkter som ännu inte har släppts så får man inte samma känsla av avslut och har heller ingen konkret skapelse att visa upp. Jag borde påbörja någon slags romanprojekt, men har svårt att våga språnget och verkligen ta mig själv på allvar. I den här frågan är inte den personliga fåfängan en tillräckligt stark drivkraft för att motivera mig. Däremot fortsätter jag att läsa mycket och hittar inspiration överallt. Någon brist på idéer handlar det verkligen inte om. Möjligtvis en brist på riktigt bra idéer i sådana fall.

Personligt

2010 var ett jobbigt år för mig och många av problemen spillde över på den första halvan av 2011. I grund och botten handlar det om en, föga originell, oro för ensamhet och att vara en misslyckad och svag person. Dessa känslor förvärrades av en minst sagt otillfredsställande jobbsituation och en tendens att bearbeta – eller älta – alla problem i jakt på någon slags begriplig lösning.

Mina problem saknar en självklar lösning, men eftersom mitt arbete har fungerat mycket bättre så har det kunna erbjuda en välkommen distraktion och värdefull bekräftelse på att jag faktiskt duger till någonting. Dessutom har jag haft så mycket att göra, både på grund av arbete och politik, att jag inte har hunnit grubbla särskilt mycket. Insikten om att jag inte är den enda som brottas med livets svåra frågor har även bidragit till att, i någon mån, avdramatisera dem.

Jag kan, med viss säkerhet, säga att just nu är jag rätt lycklig och nöjd med tillvaron. Mycket fungerar och det finns spännande utmaningar vid horisonten. Jag skulle dock önska att detta lyckotillstånd vore något mer stabilt och att inga återfall ner i ångest och bitterhet vore möjliga, men det är för mycket begärt. Jag får helt enkelt fortsätta öva på att ta dagen som den kommer.

Under 2012 och de kommande åren vill jag fortsätta resa, skriva, leva och utvecklas. Jag hoppas kunna göra detta i sällskap med andra.

 

 

Författare söker läsare

När man skriver texter har man oftast en publik i åtanke – inte sällan är den ideale läsaren författaren själv. Man skriver helt enkelt den typ av alster som man själv vill läsa. Efter att ha läst en hel del författarintervjuer om skapande ifrån Paris Review så har jag funderat lite kring mitt eget skrivande och min bristande förmåga att fokusera och slutföra större projekt. Jag arbetar helt enkelt bäst när jag vet att det finns en publik som är intresserad av slutprodukten. Även om jag vill skriva den typen av kreationer som jag själv gillar att läsa så räcker inte det som drivkraft. Jag är inte min egen ideale läsare.

Detta är även en passande metafor för mitt liv som helhet: att jag, personligen, är intresserad av något räcker sällan för att jag ska nå min fulla potential. Det är mycket som jag kan göra för elevers, kollegors, vänners och  familjens skull som jag antagligen inte skulle göra för min egen. Samtidigt när jag en stark önskan om att vara en duktig och duglig person och vill utvecklas och förbättras. De sociala kontakterna och den bekräftelse som andra ger mig blir det bevis på framgång som jag inte riktigt förmår att ge mig själv. Ändå ser jag mig egentligen inte som en skör eller distanslös person – möjligtvis självutplånande.

Vill du bli min läsare?

Om livet, tillvaron och allt däremellan

Jag tror inte att livet är rättvist. Jag tror inte att det finns några garantier. Jag tror inte att goda handlingar automatiskt belönas eller att dåliga handlingar automatiskt straffas. Jag tror inte att enskilda människor har kraften att ändrat på sitt beteende bara för att de vet att det är skadligt. Jag tror inte att positivt tänkande kan rädda världen. Jag tror inte att lidande är nödvändigt för att uppskatta glädje. Jag tror inte att det finns någon mening eller ordning utöver den som vi själva skapar.

Jag tror på den mänskliga kreativiteten. Jag tror på de sociala sammanhangens kraft att läka och såra. Jag tror på vänskapen och viljan att vara där för sin nästa, även om man inte vet hur man ska bära sig åt för att hjälpa. Jag tror på nödvändigheten i att välja sina strider och sina motståndare. Jag tror på pragmatismen och kompromissviljan. Jag tror på att varje individ måste hitta sitt eget sätt att hantera tillvaron.

Det finns inget facit, ingen patentlösning, inga säkra genvägar. Däremot finns det snarlika erfarenheter, sociala ramar, självinsikt och reflekterande samtal mellan medkännande individer. Även om vi inte kan styra över världen eller vår omgivning så kan vi styra över oss själva och hur vi hanterar de utmaningar och påfrestningar som vi möter på livets krokiga stig. Vi kan hjälpa oss själva genom att hjälpa andra. Vi kan skåda in våra inre och välja att ägna oss åt minnen, handlingar och projekt som gör oss glada, även om glädjen bara varar ett ögonblick.

Jag tror på lyssnandets svåra konst; att lyssna på sitt eget hjärta och andras.

Slut ögonen, andas långsamt, lyssna. Vad hör du?

Omfamna din nästa, lägg huvudet mot hennes bröst, lyssna. Vad hör du?

Varför socialdemokraterna?

Tage Erlanders gestalt uppväckte ingen lidelse, inte heller den politik han företrädde, en vision så utspädd att den mest liknade vatten. Men vatten är ingen dålig dryck och visionära koncentrat har onekligen sina risker.

När jag demonstrerar med SAP känner jag mig däremot som en i mängden, de små kraven förankrar mig i verkligheten, men jag är lite osäker på om inte upplevelsen är grundad mer på nostalgi än verklighetssinne. Är det inte på Strängs hängslen och Erlanders skrynkliga byxor som jag i själva verket röstar, eller rättare sagt, på minnet av dessa persedlar och och plagg?

”Mitt förnamn är Ronny” – Ronny Ambjörnsson

Den senaste tiden har jag funderat över mina politiska sympatier och hur välgrundade de egentligen är. I vilken mån överensstämmer mina värderingar och ideal med den politik som mitt parti förespråkar i praktiken?

Jag avskyr människor som motiverar sitt partipolitiska ställningstagande med att de gick in på alla representanters hemsidor och valde det parti som var ”bäst”. Inte bäst för dem eller bäst överensstämmande med deras egna åsikter, utan bäst – som om det fanns en objektiv kvalitetsskillnad mellan de olika valen. Som om det inte fanns någon historisk bakgrund, någon skillnad mellan idé och praktik eller ett subjektivt filter. Att jag har valt socialdemokraterna är absolut ett val baserat på känslor, personlighet och subjektivitet. Det är orättvist att utmåla den politiska ekvationen som en rent objektiv, matematisk process.

Därmed inte sagt att känslorna ska tjänstgöra som skygglappar eller användas som en mur för att stänga ut sådant som inte passar ihop med den egna drömmen eller uppfattningen.

Det som lockade mig till socialdemokraterna var pragmatismen, realismen och de små stegens revolution. Fokuset på solidaritet, medmänsklighet och rättvisa. Få uppenbart orimliga löften och analyser, inga väderkvarnar som måste bekämpas och ingen demonisering av motståndarsidan. Ett förnuftigt ”lagomparti” för sansade människor.

Men det historiska arvet och partiets många politiska segrar spelar också en avgörande roll. Mycket av det som vi har byggt upp under de senaste hundra åren är en följd av socialdemokratisk politik och socialdemokratiska visioner. Dagens socialdemokrater har mycket att vara stolta över.

Här börjar också problemen uppenbara sig. I vilken mån är jag (och socialdemokraterna) fast i det förflutna? Jag har ingen personlig relation till vare sig Gunnar Sträng eller Tage Erlander, men jag beundrar Olof Palme och jag beundrar vad partiet har åstadkommit under sina första decennier. Däremot känner jag ingen stolthet inför partiet moderna historia, med namn som Göran Persson, Pär Nuder eller Thomas Bodström. Om jag alls har någon koll på de politiska besluten så är jag ofta ganska negativ, till exempel när det gäller kommunaliseringen av skolan.

Är det nostalgin som har styrt min hand? Är jag trots mitt senkomna engagemang och min unga ålder (nåja) redan en förlegad relikt?

Eftersom jag är en tänkande, (över-)analytisk person så är jag egentligen inte särskilt orolig för att jag lurar mig själv. Även om det förflutna har spelat en stor roll inledningsvis, så behöver det inte vara lika avgörande i framtiden. Dessutom kan gamla framgångar tjäna som inspiration och något att kämpa för. Samtidigt bör alla socialdemokrater (och alla andra för den delen, det finns fler partier med en lång och rik historia) ta sig en funderare över sin relation till partiets historia och sina idéer inför framtiden.

Tags:

Berlin, tur och retur del 2

- Dag 3 -

Trots sovmorgon är Oscar svårväckt. Frukost, sedan diskussion om vi ska vandra till fots  eller ta oss fram på annat sätt. Vi börjar med en promenad till Potsdamer Platz som är översvämmat av turister modell äldre. Platsen i sig är en futuristisk skapelse av glas och stål. En öppen innergård skyddas av ett metallsegel och resterna av ett flott hotell som tidigare legat här finns inkapslade i en av väggarna.

Sedan rör vi oss i bekanta spår från gårdagens rundtur: förintelsemonumentet, amerikanska ambassaden, Brandenburger Tor och Riksdagshuset. Turister, turister, turister – endast uppblandade med diverse tiggare, försäljare, gatukonstnärer och poliser. Det vardagliga Berlin tycks mycket avlägset. Triumfbågen är snabbt avklarad och riksdagshuset är så full av besökare att vi står över. Istället rör vi oss djupare in i turist-Berlin via paradgatan Unter den Linden, idag kantad av nästan lika många souvenirbutiker som lindar. Målet: Berliner Dom.

Berliner Dom är ett kejserligt skrytbygge som ser bra mycket äldre ut än sina 106 år. Bombat under kriget och nödtorftigt reparerat under DDR-tiden stod kyrkan länge öde – kommunisterna var inte särskilt sentimentala när det gällde religiösa byggnader. Inträdet är ganska dyrt och servicepersonalen verkar uteslutande bestå av sura, äldre damer. En av dem påpekar det olämpliga i min huvudbonad och med blottad flint äntrar jag det överlastade kyrkorummet. Budskapet är övertydligt: detta är kejsarfamiljens och tyska rikets kyrka, vanligt folk göres sig icke besvär. Lyxen slår över i kitsch. En serie obehagligt smala trappor leder dock upp till kyrkans kupol och en riktigt bra utsikt över Berlins centrala delar. Inte lika högt som tv-tornet, men friare och öppnare. I kryptan ligger generationer av Hohenzollare, många av dem barn. Byggnaden är inte heller heligare än att den rymmer ett fik och en souvenirbutik (där vi köper vykort och frimärken).

Lunch i närliggande restaurang, följt av ett besök på Pergamonmuseet. Samlingarna består av stöldgods ifrån Grekland, Rom, Mellanöstern och Egypten; framförallt ifrån Pergamon som har givit museet dess namn. Trots sin ofullständighet så är ruinerna mycket imponerande. Detta gäller inte minst den storslagna Ishtar-porten i blåglaserat kakel. Dock är detta framförallt en plats för A Williamsson. Oscar uttrycker sitt missnöje med den odödliga repliken: ”Allting är ju trasigt! Varför är det ingen som lagar det?”. Efter en kort vätskepaus, rör vi oss åter tillbaka mot hotellet. Vi stannar vid Potsdamer Platz för en fika och ett besök på Sonys pråliga utställningsbutik.

Potsdamer Platz

Potsdamer Platz


Brandenburger Tor

Brandenburger Tor - turistfälla deluxe


Berliner Dom

Berliner Dom - inga hattar inomhus


Riksdagshuset

Riksdagshuset


Ishtarporten

Ishtarporten - tänk dig ett badrum i den färgen

- Dag 4 -

Uppbrott. Återfärd. Tidig frukost, kaos när 50 svenskar kommer ner samtidigt. Åker några timmar till Rostock där vi avnjuter en lunch på ett till synes överdimensionerat hotell förlagt till ett insomnat industriområde. Suspekt transaktion på söndagsöde (både Tyskland och Danmark tycks vara helt nedsläckta på söndagar) parkering, i skuggan av ett köpcentrum, förser oss med den alkohol som förbeställts.

Färjan är sig lik även om det är en annan prins denna gång (Joachim istället för Fredrik). Även passagerarna verkar oförändrade: barnfamiljer, äldre par, ensamma östeuropeiska män i åldrar (Är det deras systrar/döttrar som vi har mött längs Berlins gator?). I Malmö utbryter kaos när all sprit ska lastas ut och fördelas. Väldigt många passagerare anländer samtidigt och våra anslutningsbussar hem blir därför försenade. Inte förrän efter klockan tolv är vi tillbaka i Lillaryd igen.

- Epilog -

Antal pass visade: 0. Antal portioner currywurst eller schnitzel förtärda: 0 (däremot åts det en del strudel och dracks ganska mycket spezi). Trots sina olikheter verkar ändå A och O Williamsson ganska kompatibla.

Tags: ,

Berlin, tur och retur del 1

Ett drama i fyra akter om två gentlemäns odyssé till det tyska rikets huvudstad. Inga monster, men väl lik, lättklädda damer och hårda strapatser utlovas.

- Prolog -

En gemensam resa har diskuterats länge, men på grund av omplaceringar och uppsägning så har inga ordentliga planer kunnat göras upp i förväg. Därför: panikbokning med kort varsel. En weekend i Berlin framstår som lättast att ordna under omständigheterna. Behöver man pass för att besöka staden? Bäst att inte chansa. Pass levereras från avlägsen socklåda till brevlåda i nordvästra Skåne med visst bistånd (Tack Martin!). Blygsamma planer smids och släktens önskemål hörsammas: två gånger whisky till fader och farmoder (En matsked om dagen är bra för hälsan, enligt Irmgard Williamsson snart 90). Våra hjältar och dramats huvudpersoner:

Oscar Williamsson: praktiskt lagd tekniker, glutenintolerant, måttligt fascinerad av historia och döda ting.

Andreas Williamsson: opraktisk gymnasielärare, ogillar överraskningar, omåttligt fascinerad av historia och döda ting.

- Dag 1 -

Upp med tuppen (gässen). Anslutningsbuss avgår mycket tidigt från flottigt truckerhak på Hallandsåsen (den med den inkompletta tunneln). Två icke minnesvärda timmar passerar då samtliga passagerare försöker ta igen förlorad sömn utan någon större framgång. Mer väntan i bussterminal, därefter inlastning. Passagerarnas medelålder: medelålders plus. Reseledaren tillhör de äldsta av alla. Barn och barnbarn har i de flesta fall fått stanna hemma. Busschauffören: en rund man med gott humör. En herre från Halland, med misstänkt toupé, aspirerar på en mer exklusiv vänskap, men chauffören har inga favoriter och ett oändligt förråd av skämt och visdomsord. Uppskattande publik saknas inte.

Vi åker över Öresundsbron, genom ointressanta delar av Danmark och tar färjan från Genser till Rostock. Färjan är jämnårig med den äldre av bröderna W och döpt efter kronprins Frederik. Det är ont om sittplatser, men gott om sprit, dyr mat modell halvfabrikat och barnfamiljer. Den mat som erbjuds i både Danmark och Tyskland är primärt panerad fisk och schnitzel. En medpassagerare menar att vi rör oss längs en ”schnitzlad bana”. Kombinationen glutenintolerans och fungerande smaklökar medför dock att vi försöker hålla oss till andra rätter.

Rostock: en gång DDR:s största hamnstad, idag öststatsgrå med överdimensionerad hamn. Höga strålkastare omger oss på ömse sidor när vi rullar av båten. Här stod vakter och spanade efter rymningsförsök under kommunisttiden.

Rastplatserna är fulla av lastbilar med östeuropeiska skyltar. Hur känner man igen en polsk bil? Polacken.

Mötet med Berlin överväldigar oss efter timmar av öde landsbygdsvägar. Plötsligt hus, människor och aktivitet överallt. Småstadspräktigheten kickar in: Vad många människor! Varför har de fula paraboler överallt? Hur kan de tillåta övergivna hus mitt inne i stan?.

Vårt hotell heter Delta och har tre stjärnor. I samma byggnad ligger Benni Durrers skönhetsskola. Vi bor någonstans mellan Kürfürstendamm och Potsdamer Platz på en gata som heter Pohlstrasse. Hotellet är byggt i början av 90-talet och redan här blir Oscars förkärlek för hissar och rulltrappor tydlig. Varför utnyttja uråldriga apostlahästar när det finns modern teknik till hands? Vi bor på andra våningen, men det hindrar oss inte från att utnyttja hissen för all förflyttning mellan våningsplanen.

Efter en timmes respit beger vi oss ut på en kvällsutflykt: stadsrundtur, middag och besök på tv-tornet. Vi går till en krog och duckar ännu en schnitzel genom att beställa någon slags död gris med sauerkraut. Därefter vandring förbi ett av Berlins många rådhus (det röda), genom en mindre park där de forntida hjältarna Marx och Engels blickar ut mot  nya, oförstående generationer och fram till en fontän norpad ifrån det kejserliga slott som revs efter kriget (det andra). Tv-tornet är ett gammalt skrytbygge från DDR-tiden och höjer sig 368 meter upp i skyn, likt ett jättelikt kommunistiskt långfinger mot Gud fader själv. Bakom tornet breder Alexanderplatz ut sig – ett torg namngivet efter tsar Alexanders besök i Berlin 1805.

Hissen upp till utkiksplattformen tar mindre än 40 sekunder (något som tilltalar Oscar Williamsson storligen) och väl där uppe har man en av Berlins bästa utsikter. Men tornet är en turistfälla av rang och efter att ha gått ett varv och betraktat hur skymningen sänker sig över staden finns det inte mycket mer att se. Bussen plockar upp oss på andra sidan Alexanderplatz och vi återvänder till vårt hotell efter en kort rundtur.

Ingen respekt för forna ikoner

Ingen respekt för forna ikoner

368 meter fallossymbol

368 meter fallossymbol

Alexanderplatz i skymningen

Alexanderplatz i skymningen

- Dag 2 -

Frukost, Oscar mer död än levande – varje morgon ett mycket långsamt  och förtida uppvaknande ifrån sömnens välsignade rike. Stadsrundtur med buss och reseledare står på tur. Filharmonikernas konsertlokal (liknar misslyckat origamiförsök) – förintelsemonumentet (Öppen plats befolkad av rektangulära betongklossar av olika storlek. Plötsligt anländer ett gäng turistande soldater och börjar marschera runt ibland blocken) – amerikanska ambassaden (intill förintelsemonumentet) – det återuppbyggda Hotell Adlon (idag mest känd för att Michael Jackson dinglade med en stackars bebis utanför en av balkongerna – resterna av Hitlers bunker (parkeringsplats, ett antal ton jord och en informationstavla, ganska ointressant) – Brandenburger Tor (triumfbåge från en tid då tyskarna vågade skryta om sin militära skicklighet och sina stormaktsambitioner) – museum insel (Den lilla ö som hyser flera av Berlins mest kända museér. Vätskepaus. Chauffören försöker fresta oss med tjeckisk vodka och rom (Česká libre?) men vi avböjer.) – riksdagshuset (med sin nya glaskupol som vi aldrig besökte) – ett monument över alla ryska soldater som stupade under andra världskriget (en gång vaktat av två sovjetiska soldater som verkade ha i uppdrag att övervaka varandra lika intensivt som monumentet) – Schloss Charlottenburg (Ursprungligen ett palats som Fredrik III (den store elektorn ni vet) byggde åt sin andra hustru Sophia Charlotta 1699, men när Fredrik avancerade från kurfurste till kung av Preussen så dög inte palatset utan måste utvidgas. Inspirationskällan lär ha varit franske kungens lilla ställe i Versailles, men så värst pampigt verkade det ändå inte.).

Muren är närvarande överallt och ingenstans; enstaka sektioner är bevarade som historiska klotterplank, en dubbel rad av gatsten markerar murens sträckning som ett ärr genom centrum. Stora delar av stadskärnan har renoverats och bebyggts först under de senaste tio-tjugo åren. DDR-tidens höghus samsas med moderna motsvarigheter – förenade i sin fulhet.

Bussen släpper av oss och andra köplystna vid KaDeWe – Kaufhaus des Westens – ett jättevaruhus á la Harrods med 60 000 kvm helt tillägnade Mammon. Efter att ha betraktat en ganska ordinär resväska, instoppad i en glasmonter och försedd men en prislapp: 26 000 euro, köper jag ett grönt skrivhäfte och en penna för en ganska blygsam summa. Lättade över att ha sluppit undan så billigt äter vi middag vid en spansk restaurang (hare i vin för A Williamsson, grillad lax för O Williamsson) på en sidogata.

Därefter upptäcker Oscar Saturn: fem våningar elektroniskt paradis. Datorer, telefoner, tv-apparater, högtalare, kameror, tvättmaskiner. Kort sagt: ett himmelrike för en av oss och något av en helvete för den andre. Efter vad som förefaller vara en evighet rör vi oss sakta tillbaka mot hotellet med ett kortare avbrott för fika och inköp av kvällsmat. Olof Palme har tilldelats ett eget litet utrymme i Berlin, även om det för tillfället verkar bestå av en öde fontän full av svart skiffersten. Vi upptäcker att  en gata i närheten av hotellet är ett skyltfönster för Berlins mänskliga köttmarknad. Var tionde meter på ömse sidor står en prostituerad kvinna och bjuder ut sig till de fåtaliga personer som passerar förbi. Unga, östeuropeiska kvinnor, iklädda en märklig kombination av normal överdel, nätstrumpor och stringtrosor. Men några förtryckande burkor slipper vi i alla fall se.

Kvällen avslutas med ett avsnitt av Simpsons på tyska. Endast Lisa låter som hon ska.

Minnesmärke över förintelsen

Minnesmärke över förintelsen

Tysklands Versailles?

Tysklands Versailles?

KaDeWe: här kan man köpa dyra resväskor och billiga skrivhäften

KaDeWe: här kan man köpa dyra resväskor och billiga skrivhäften

Såhär minns man Olof Palme i Tyskland

Såhär minns man Olof Palme i Tyskland

Tags: ,