Archive for category Artikel

Allting går igen

En fascinerande del av att studera historia är hur mycket det är som upprepar sig – ibland rakt av, andra gånger i något förvanskad form. Tyvärr sker upprepningarna oftast för att vi människor reagerar likartat när olika situationer uppstår, även om det skiljer några hundra år mellan dem, snarare än för att vi lär oss något av historien.

Just nu läser jag ”Den europeiska fattigdomens betydelse” av den polske historikern Bronislaw Geremek. Boken handlar om fattigdomens idéhistoria och hur européerna har bemött och hanterat fattiga och nödställda under århundradenas lopp. Parallellerna mellan hur olika städer agerar kring anstormningen av tiggare under 1500-talet och hur moderna stater tänker kring invandring idag är många.

På landsbygden finns det en social samvaro och en stark solidaritetskänsla mellan människorna. Men detta skyddsnät förmår inte att fånga upp alla nödlidande, i synnerhet inte i en tid då många lever med väldigt små marginaler och olika former av hungerkatastrofer och kriser är vanliga. Städerna erbjuder visserligen inte samma familjära bemötande eller omtanke, däremot finns där helt andra ekonomiska möjligheter. Dessutom finns där spannmålsförråd och flertalet religiösa och sekulära välgörenhetsinrättningar inriktade på att hjälpa fattiga. När trycket på städerna ökar så börjar de lokala råden och styresmännen att laborera med olika modeller för att hantera de stora mängderna nödställda människor. Nedan kommer en sammanfattning av hur de resonerade kompletterat med ett mer nutida perspektiv.

Sortering av de fattiga

Man talar gärna om en kärna av ”verkligt nödställda” eller ”ärbara fattiga”, personer som försökt att med alla medel att förbättra sin situation och som förtjänar hjälp. Därutöver finns det en väsentligt större grupp av yrkestiggare, skojare, charlataner, vagabonder, slashasar och slöfockar. En förkastlig samling arbetsvägrare som borde ska tuktas snarare än hjälpas. Jämför detta med bilden av invandraren som en slapp typ som lockats ifrån sitt hemland enbart för att införskaffa de generösa bidrag som finns i Västerlandet. Eller hur även barn och unga, verkligt hjälplösa personer, utmålas som ligister, kriminella och redskap för omoraliska föräldrar oavsett om de är minderåriga eller rentav katatoniska. Uppfattningen att även den nödställde ska förtjäna allmosan lever vidare genom historien.

Våra fattiga och andras

Städerna vill också gärna skilja mellan inhemska tiggare och människor som tränger sig på utifrån. Det är givetvis angelägnare att hjälpa grannar, bekanta och arbetskamrater framför hjälpsökande främlingar som tränger sig på ifrån andra städer och landsbygden. Även idag är man mer benägen att satsa på landets egna medborgare eller personer ifrån en kultur man tror sig förstå, snarare än suspekta typer ifrån än mer suspekta områden. Då som nu kan man sträcka sig till att ge tillfälligt bistånd för att därefter försöka skicka hem så många som möjligt.

Rädslan för gängbildning

En vanligt förekommande oro hos städernas ledning är vilken effekt som stora mängder fattiga ska ha på ordningen och lugnet – i synnerhet om dessa människor koncentreras på begränsade ytor. Ibland är det rentav så att man motarbetar olika former av sysselsättningsprojekt för att man är rädd för vad som kan hända om man samlar hundratals personer och förser dem med mat och verktyg (potentiella vapen!). Och visst förekommer det uppror, upplopp och konflikter i fattigdomen och nödens spår. Idag talar vi om fattiga invandrartäta stadsdelar som ett stort problem och en symbol för utanförskapet. Teorin är att koncentrationen av invandrare hämmar integration, assimilering och ett deltagande på arbetsmarknaden. Men ingen vill heller ha en flyktingförläggning i sin bakgård.

Vikten av utbildning

En vanlig åtgärd även på 1500-talet är att upprätta olika former av yrkesskolor för de fattigas barn, i hopp om att dessa på sikt ska bli ett nyttigt tillskott på arbetsmarknaden. Även idag betonas utbildningen av de unga generationerna som ett av de främsta sätten att förhindra framtida fattigdom.

Piskan först och sedan kanske en morot

Det vanligaste problemet som städerna mötte när de försökte organisera fattighanteringen var bristen på pengar. Medborgarna var sällan särskilt villiga att avstå några större summor i fattigskatt eller allmosor, vilket ledde till kroniska finansieringsproblem. Däremot fanns det oftast resurser för att fängsla otacksamma fattiglappar, slå ner oroligheter eller för att organisera olika former av tvångsarbete. Hotet om våld var ständigt närvarande ifrån myndigheternas sida, ibland i form av att man satte upp galgar på de platser där man delade ut allmosor. Idag har vi tvångsavvisningar, massiva polisinsatser mot förorterna och en stor spaningsapparat för att avgöra vilka invandrare som är potentiella terrorister.

Vad är det egentligen som fungerar?

Många av städernas handlingsplaner för att bemöta fattigdomen var av en tillfällig natur och främst avsedda för kortvariga kriser. Efterhand som fattigdomen blev ett mer bestående inslag i stadsbilden så blev även fattigdomsbekämpningen det. Men stora delar var och förblev halvimproviserade och tämligen verkningslösa. Någon permanent eller universell lösning tycktes omöjlig att uppnå. Detta problem brottas även dagens politiker med. Att få ut invandrare (liksom sjukskrivna, förtidspensionärer och andra marginaliserade grupper) i arbete och utbildning har visat sig lättare sagt än gjort, trots många kreativa försök.

*

Karl Marx lär ha sagt att historien upprepar sig: först som tragedi och sedan som fars.

Tags: ,

Om manligt och kvinnligt

Det hade blivit senare än vad jag räknade med och är därför ganska mörkt när jag påbörjar den långa vandringen från Valla till Johannelund. Knappast becksvart men mörkt som det blir en vårkväll i april. Jag går med händerna i fickorna och tänker på lite allt möjligt, utom då att jag skulle ta någon form av risk genom att vandra i den sparsamt upplysta storstadsnatten (är man uppvuxen på landet i en kommun med ynka 14 000 invånare så räknas faktiskt Linköping som en storstad).

Jag korsar vägen vid Folkungavallen och beger mig in i Hejdegårdens blandning av villor och lägenhetskomplex. En och annan människa tycks fortfarande vara vaken, men annars är jag ensam på min färd. En bit framför mig ser jag då en annan fotgängare; en kvinna visar det sig när hon kastar en ängslig blick över axeln och snabbar på sina steg. Det slår mig att denna okända kvinna, som verkar vara i min egen ålder, är rädd för mig eller kanske snarare för det som jag representerar: den mystiske främlingen i natten, förövaren i en potentiell överfallsvåldtäkt.

Jag undrar vad hon tänker. Spanar hon efter nattugglor som skulle kunna höra ett rop på hjälp? Har hon telefonen redo för ett nödsamtal? Förbereder hon sig för att sticka mot mina ögon med sina nycklar? Enbart i kraft av mitt kön och den tid på dygnet då vi träffas har jag makt över denna totalt främmande människa. Hon skulle antagligen börja springa om jag snabbade på mina steg. Ändå är det jag som man som har störst anledning att frukta både natten och det slumpmässiga våldet, jag som går här, naiv övertygad om min egen osårbarhet  – en uppenbar kontrast till hennes irrationella skräck.

Jag undrar om hon förstår att hotet om våldtäkt är betydligt större i en välbekant miljö, befolkad av välkända människor – en plats där hon känner sig trygg. Natten föder inte automatiskt illgärningsmän och solens varma strålar håller dem inte borta. Även dygdiga, kloka flickor kan råka ut för dåliga människor. Kanske borde jag säga allt detta till henne? Att hon borde frukta alkoholen och grupptrycket mer än den slumpmässiga främlingen på gatan. Men vem är egentligen jag att lägga mig i hennes liv? Dessutom lär väl ingen lyssna på en okänd människans förkunnanden på en trottoar en halvtimme innan midnatt.

Hon viker av på en sidogata och jag fortsätter hemåt till min väntande säng. Två stjärnor som passerat varandra på himlavalvet för att aldrig mötas på åter.

Tags: , ,

Om alkohol

Jag påmindes raskt om varför jag inte lockas av vare sig alkohol eller uteliv när jag följde med min bror ut på krogen under Påsken. Det är överhuvudtaget svårt att behålla en positiv människosyn när man exponeras för spritens effekter på människor. Berusningens slöja är en tidlös ursäkt för att bete sig svinaktig och självisk samtidigt som alkoholen lägger sig som en smutsig filt över hela samhället.

På en uteservering sitter ett halvdussin män och skämtar högljutt. Lite utanför, men ändå hoppfullt deltagande, sitter en ensam kvinna. Samtalet går sedan länge på tomgång och luften är full av testosteron. Vem ska först vika ner sig i den tävling som supandet utvecklat sig till? Att banga ut nu vore helt omöjligt när självaste manligheten står på spel.

I ett bås sitter två glada herrar och drar i sig den ena ölen efter den andra. Deras samtal handlar om spriten och en bekant som visserligen är jättetrevlig, men har stora problem med att hantera denna ädla dryck. I plågsam detalj redogör de för alla gånger som han tappat kontrollen och gjort bort sig. Men givetvis så är det inte tal om att uttrycka sin oro direkt till honom eller att försöka bromsa hans färd ner i alkoholismens dimmor. Han blir en kuriosafigur, ett tragiskt exempel på hur det kan gå när man inte är man nog att hantera spritens potenta krafter.

I ett annat bås sitter två medelålders män och underhåller en trio fnittrande kvinnor, säkert 15 år yngre. Som de gentlemän de är så bjuder männen givetvis på både öl och drinkar. En av dem utför rentav en berusad liten dans när han vinglar fram med glas i båda händerna. Man kan undra vad dessa herrar förväntar sig i gengäld för sina generösa spritinköp?

I kön på ICA står en luggsliten figur i lortiga kläder. Den sötsura doft som strömmar från hans porer är en blandning av gammal fylla och svett. Han orkar inte längre dölja de kraftiga darrningar som abstinens framkallar och har därför svårt att få fram plånboken och betala för folkölen och cigaretterna. Bakom honom står människorna otåligt i kö. Hur många av dem som själva är på väg in i samma helvete går inte att säga, men säkert ett par stycken.

Kollegan är trevlig och charmerande, men väldigt upptagen. Han undrar om du kan täcka upp för honom eftersom han måste rusa iväg lite tidigare. Det händer ganska ofta att han försvinner iväg eller är mystiskt frånvarande. Så småningom får du veta vad alla andra vetat sedan länge: kollegan är en alkoholist. Plötsligt får du höra den ena historien värre än den andra: indraget körkort efter vansinniga fyllefärder, flertalet misslyckade behandlingar, långvariga sjukdomsperioder, sviktande organ, barn som far illa. Jo, jo så har det varit i många, många år. När du frågar varför ingen har reagerat, varför varken arbetsgivaren, chefen eller arbetskamraterna gjort något så blir det knäpptyst i fikarummet. Även när vi vet att andra far illa så ingriper vi ogärna.

En sen natt, på bussen hem från stan, kliver en äldre herre ombord. Han har ett angeläget budskap: en grupp invandrare har nesligt överfallit honom på centralstationen och nu vill han ha sympati. 30-40 års supande gör honom omdömeslös, tjatig och rörig. Ombord finns även ett gäng småpackade invandrarkillar i nedre tonåren som ogillar mannens rasistiska pladder och provocerar fram ännu hätskare repliker. Han ska döda dem! Han ska döda dem alla! Stämningen blir mer hotfull och bussen blir tommare för varje hållplats. Vem bryr sig om ett gammalt fyllo och stökiga snorungar?

Barnens sandlåda är full av trasiga tomflaskor och fulla studenter har för vana att tömma sin blåsa mot gungbrädan. En kväll har någon slängt upp barnens cyklar i klätterställningen.

Hon ville det, varför skulle hon annars ha följt med mig hem? Nu påstår hon att hon inget minns! Så jävla typiskt brudar alltså. Hänger du med ut ikväll?

Jävla DDR-Sverige! Staten ska bestämma allting. Jag kan faktiskt själv avgöra vad jag klarar. Lite sprit har ingen dött av och det är ju inte som att man är någon loser som dricker t-röd på en parkbänk. Vi håller faktiskt på med seriösa vinprovning här och vilken alkis dricker 12-årig whisky? I det här Jantelandet ska allt som är roligt vara förbjudet.

*

Jag vill att människor ska förbli spännande, vitala och intressanta. Berusningen gör alla så sjaskiga, smutsiga och falska. Folk skrattar överdrivet åt dåliga skämt, vill prata om känslor på bebisspråk och blir påfrestande tjatiga. Jag vill inte bli mer cynisk; varje krossad tomflaska som jag passerar på vägen till jobbet, varje urinstinkande gångtunnel, varje person som skryter om gamla fyllor är ytterligare bevis på att mänskligheten kanske inte förtjänar någon hjälp. Skärpning!

Värdestege

När jag har undervisat elever i religionskunskap har jag ibland gett dem i uppgift att skapa en så kallad värdestege, det vill säga en kort, hierarkisk lista över de värden som styr och påverkar deras val och liv. Den typen av reflekterande övningar kan vara ett bra sätt att få in elever på vissa tankespår kring framförallt moralfrågor, men även för vuxna lärare kan det emellanåt vara nyttigt att fundera över de värden som färgar dem. Således presenterar jag denna, min alldeles egna, värdestege.

Bekräftelse

Jag har svårt att göra saker enbart för min egen skull och har ett stort behov av att få bekräftelse från andra på att jag gör rätt, är en vettig person, en bra lärare och så vidare. Det här behovet har seglat upp snabbt under de senaste fem-tio åren i takt med att jag mer och mer öppnat upp mig mot omvärlden. Samtidigt har jag en beklaglig tendens att ta hårt på kritik även från personer som knappt känner mig och lättare på komplimanger från vänner (de säger det ju bara för att vara snälla mot mig). Mitt behov av bekräftelse leder till att jag gärna visar upp mig och söker mig till situationer där jag kan framstå som ”duktig” samtidigt som jag helst undviker nya och främmande situationer.

Trygghet

Jag har ett stort kontrollbehov och ogillar därför överraskningar och oväntade händelser. I möjligaste mån vill jag kunna planera mitt liv och utsättas för utmaningar som kommer i lagom takt och är av ett hanterbart format. I detta så ingår det även sådana saker som att ha en välfungerande ekonomi med goda marginaler och reserver samt ett motstånd mot spontanitet och plötsliga infall.

Kreativitet

Det är viktigt för mig att ha möjlighet att använda min fantasi och tankeförmåga både i arbetslivet och privat. Därför skulle jag aldrig kunna ha ett helt statiskt och hjärndött jobb vid ett löpande band. Analys, reflektion och fantiserande är en naturlig del av mitt liv och något som jag inte skulle klara mig utan.

Det stora allvaret

Jag är en allvarlig tänkande person som föredrar att umgås med likasinnade. Livet är inte en lek och människor är inte leksaker. Nästan alla mina handlingar är genomtänkta och produkter av en lång process. Jag tar inte lätt på viktiga beslut eller känslor, vare sig det handlar om mina eller andras. Det jag säger menar jag.

En lektion i skånska del 24

Vi fortsätter vår heroiska språkresa i sällskap med bokstaven K.

KLYNGA, en klynga, klase, klunga, hög=lyng

Bara bönner, hela klyngan.

Ge mej en hel klynga (te.x blyertspennor, ålar, äpplen), om det åsse bara är dynga (även om kvaliteten är dålig.

Som alla vet så är blyertspennor, ålar och äpplen de enda varor som skåningar hanterar i någon större mängd.

KLYSEDALARE, från början en Clydesdale, häst av tyngsta klassen, bjässe, sedan: något jättelikt överhuvud.

Har du sett vicken klysedalare te bil Pärsen har gåt och skaffat sej?

Observera att Ohlmarks verkligen skriver ”överhuvud” snarare än ”överhuvudtaget”. Vi kan alltså anta att till exempel en överviktig häradshövding skulle kunna kallas för en riktig klysedalare.

KLÅ SIG på något, vara klåfingrig med en viss sak.

Låt bli å klå dej på den stegte sillen, påg, du vet du det är mat (måltidsdags) när som helst.

Det är alltid ett bra läge att äta stekt sill.

KLÄMM, folketymologi för créme, kräm, saftkräm o.dyl.

Å så till efterrätt kom där nåt som var svart som beek (beck) och säjt (segt) som kaalalorrt (kalvlort), å di kallte’t för klämm.

Så går det när man försöker sig på något annat än stekt sill.

KLÖR, pluralform av klo, betyder ”fingrar”.

Väck med klörna från min tös, de är hälsosammast för dej!

Nä, ta inte i det där, du blir så skitt om klörna (smutsig om fingrarna).

Varje skånings hand en förvriden gåsklo?

Tags:

Om fotografier

Under påsken besökte jag och min bror Fotografiska i kungliga huvudstaden. Kontrasten mellan utställningarna på de två våningarna var slående.

Våning 1: glassiga tidskriftsomslag, fotomodeller, poserande kändisar (Johnny Depp, Kate Moss, Keith Richards), färg, yta, tillrättalagt.

Våning 2: dokumentärt, skitigt, riktiga människor, riktiga känslor, våldtagna landskap, våldtagna kvinnor.

Jag har sett en del fotoutställningar det senaste året och jag vet vad jag föredrar: porträtt som visar människors inre skönhet eller fångar deras personlighet och fotografier som ett sätt att fånga och visa upp världens smutsiga baksida. Favoriten i den förra kategorin var den serie bilder av den amerikanske fotografen Irving Penn som Moderna museet ställer ut just nu (Fotografiska har varit rätt framgångsrikt trots en väsentligt mindre budget än flaggskeppet Moderna. Detta verkar ha fått storebrodern att känna sig hotad så just nu är det väldigt, väldigt mycket foton utställda hos Moderna.).

De två starkaste upplevelserna var dock:

  • Edward Burstynskys serie bilder kring temat olja och hur det svarta guldet påverkar oss. Här fanns det enorma parkeringsplatser fulla med bilar, skövlade landskap, känsliga naturområden ärrade av pipelines och ändlösa rader av borrtorn i surrealistiska ödelandskap. Det var som ett porträtt av vår misshandlade planet som fortfarande förmådde vara vacker under alla blåmärken och sårskorpor.
  • Intended Consequences av Jonathan Torgovik om kvinnor som blivit våldtagna i samband med folkmordet i Rwanda och deras barn. 31 bilder med korta texter där kvinnorna med egna ord berättar om våldtäkten (eller våldtäkterna), sina liv och sina barn. Flera av dem har förlorat hela sina familjer och allt de ägt och kan inte förlika sig med tanken att allt som återstår är ett barn som tvingats på dem. Andra har inget annat att leva för. Samtliga bär på fruktansvärda sår och minnen. En tvskärm visar upp ytterligare bilder och vittnesmålen läses upp.  Alla sinnen översköljs och det är svårt att inte bli berörd. Jag klarar inte av att ta in allting på en gång utan måste gå ut en stund efter att ha avverkat halva utställning. Oerhört viktigt och angeläget, samtidigt som man kan undra om detta uppmärksammats av omvärlden om inte en utomstående fotograf dokumenterat övergreppen. Vad som händer i Afrika stannar allt för ofta i Afrika och orsakar sällan mer än en axelryckning hos människorna i den privilegierade världen. ”Vad hemskt, men jag köper ju faktiskt ekologiskt kaffe så det är i alla fall inget som berör mig. Kan du vara snäll och ändra kanal.”

Fotoböcker är dessvärre ganska dyra, men jag fick ändå med mig ett par hem. Till min födelsedag önskar jag mig en kamera. Motiv är det sannerligen ingen brist på.

Tags: , , ,

En lektion i skånska del 23

Efter ett årslångt uppehåll återvänder nu undervisningen i skånska till denna sajt. Vi fortsätter med den spännande bokstaven K, som inleder många, intressanta skånska ord.

KAGEMAN, kavat karl, antingen bildat i anslutning till ”kagekviga” eller kanske med grundbetydelsen ”pepparkaksgubbe” (som ju alltid är rak och styv och kavat).

Nu tror du du är en kageman, är du allt en kageman.

Både kageman och kagekviga är verkligen smickrande omskrivningar av man och kvinna. Kanske har vi här grunden till nästa Disney-film? Två antropomorfa nötkreatur som flyr undan en ond, korpulent och ständigt fisande skånsk bonde?

KALENTA, fylla, bläcka, ”omgång”.

Ska vi över te Köppendanmark å ta voss en kalenta, mannar?

Huvudsyftet med Danmark har alltid varit att förse skåningarna med billig alkohol.

KASA, glida, hasa, åka kana eller skidor.

Inte är en väl nån lapp, som di däringa opplänningarna, som går på skidor och kasar på nederbörden.

Med tanke på hur dåligt det gick för mig den enda gång som jag åkt skidor så kan jag hålla med om att man ska undvika att kasa på nederbörden mer än nödvändigt.

KAVA, energiskt arbeta sig fram, simma, armbåga sig fram o.dyl.

Anä, ligga där me sin bil och kava på landsvägen i stället för att aga tåg som en harreman.

Grava du, gubbe, å kava! Nu så ska bonn få trava. (om den som satt fast i snödrivan och måste gräva sig fram).

Det var andra tider när herremännen åkte tåg istället för bil.

KIRSEBÄR, körsbär.

Röa och gula kirsebär hade hon på sina tär (om en gumma med inflammerade liktornar).

Jag rekommenderar att ni uppsöker en läkare om ni börjar få körsbärsliknande utväxter på era fötter. Om det nu inte är riktiga körsbär för då tycker jag att ni ska göra sylt av dem istället.

KLASSE, något eller någon ”i högklass”.

Bruna bönor ä stekt fläsk, om de e riktigt lagat, de e klasse, de.

Statt är bra nock, men ser du Tunnelen (restaurangen i Malmö), de e klasse.

Den mest kända skånska tunneln är annars den som (snart) går genom Hallandsåsen.

Tags:

Fragment 4: Muren

Det är inte det att jag vantrivs, i generationer har vår familj levt i murens skugga och vi klarar oss bra på frukterna från jub-jubträden och köttet och äggen ifrån de feta sorbelödlorna. Ändå kan jag inte undgå att drömma om en värld bortom denna mur som sträcker sig bortom horisonten.  Farfar kallar mig för en drömmare och håller min försvunna mor ansvarig. Hon lär ha försvunnit när jag var tre, bortförd till Markisens fängelsehålor enligt ryktet efter att ha försökt rymma, men hon är familjens stora skam och omgärdad av historier.

Trots alla förmaningar fick jag ingen ro och kunde inte släppa tankarna på muren. Vem hade egentligen byggt den och varför? Vad fanns på andra sidan? Mina grubblerier drev till de olika väktare som ansvarade för de portar som fanns i muren.

Sfinxen log sitt outgrundliga leende och betraktade mig med sina rovdjursögon.

- Människovalp! Inser du inte att muren är till för att skydda er? Bortom den finns inget annat än den bottenlösa ondskan. Ett levande mörker vars hunger aldrig kan stillas. Be till dina gudar att portarna aldrig öppnas. Försvinn här ifrån nu, jag har mycket att grubbla över.

Sfinxen blottade sina tänder i en gäspning och knuffade iväg mig med en tass.

Narrkungen som ansvarade för den västra porten slängde med sina lockar så att bjällrorna klingade och skrattade våldsamt.

- Mur? Det är ingen mur! Det är ett tak! Ett tak som bär upp själva himlavalvet! Tak? Nej, det är ett golv, ett golv som måste skrubbas av gudarnas tjänstefolk varje dag! Golv? Nej, det är ett hattband tillhörande en ofantlig hatt som bärs av titanen Ostramus, universums vilde vandrare!

Kombinationen av skratt och exalterad upphetsning gjorde Narrkungen alldeles röd i anletet och han fick inte fram några fler ord utan flämtade bara ansträngt. Hans akrobatiska dvärgar ledde mig ut ur tronrummet och tryckte en gyllene bjällra i min hand innan de voltade iväg under glada rop.

Fragment 3: Castor

Castor Andersson var en tämligen misslyckad person på de flesta sätt, inte minst som författare. Han var knappast någon framstående älskare, tänkare eller atlet heller, men det vara endast på det litterära området som han hade några verkliga ambitioner. Alla andra aktiviteter var bara förströelser i väntan på det stora genombrottet. Tyvärr hade det fallit sig så att tiden i väntrummet blivit oväntat utdragen, sannolikt beroende på omvärldens oförmåga att inse Castor Anderssons storhet och begåvning.

Detta hade fått som olycklig bieffekt att han tvingades hanka sig fram med hjälp av en rad ströjobb, föga lämpade för en man av hans kaliber. Att jobba som lärarvikarie och kulturskribent i sömniga landsortsblaskor var egentligen under hans värdighet, men vad gjorde man inte för att få ihop dessa begärliga penningar som alla tråkiga fordringsägare så ivrigt efterfrågade? Castor Anderssons fåtaliga vänner hade för längesedan slutat låna pengar till honom och hans halvt dementa mor tjatade växelvis om att han borde vattna pelargonerna och skaffa sig ett riktigt arbete – kittelflickare, krukmakare och småviltsslaktare var förslag som ofta nämndes – varje gång han ringde till henne för att få ett förskott på arvet. Det fanns inte särskilt mycket annat att göra än att streta på och kompilera en växande lista över otacksamma drumlar som skulle få ångra sitt agerande när Castor Anderssons tid skulle komma.

Det var inte det att Castor (jag tror vi är tillräckligt familjära med honom för att åtminstone tillfälligtvis utelämna hans efternamn) saknade idéer, förmåga eller läsare; han hade blivit publicerad åtskilliga gånger under sin snart 20-åriga författarkarriär. Tyvärr tenderade hans genomsnittsläsare vara bleksiktiga medelålders småstadsbibliotekarier med starkt begränsade ekonomiska resurser. Detta ledde till att han blev inbjuden till många lokala bibliotek i urtråkiga samhällen som Gnetby, Nedre Fabbemåla och Grums backar och fick läsa sina dikter högt för glesa skaror pensionerade bönder, men den ekonomiska utdelningen förlorade snabbt sin charm. För att inte tala om fumligt sex med skinntorra småstadsbibliotekarier.

Kort sagt var Castor Andersson trött på sitt liv och för ovanlighetens skull redo att ta risker för att en gång för alla bli en erkänd författare.

London

Arlanda

Efter att ha parkerat bilen, lotsas vi genom vindlande gångar till den avlägsna utrikesterminalen. Vi passerar genom flera passkontroller och varje gång får jag höra att mitt pass egentligen inte är giltigt på grund av en liten spricka i den plastremsa som håller fast id-handlingarna i häftet. En medelålders kvinna läxar upp mig som vore jag en olydig son: ”Passet är statens egendom. Du ska inte använda det som id-kort. Se så böjt och slitet det är. Fy skäms!”

Visst skäms jag och visst stämmer det att jag slarvat och passet ser ut som det gör inte för att jag är en världsvan globetrotter utan för att det har burits runt i min bakficka under många år. Ändå får jag passera.

Flygplanet

Jag har aldrig flugit förr, men är egentligen mer orolig för att missa viktiga tider, glömma viktiga saker och gå vilse i de nya omständigheter som omsluter mig. Planets ringa storlek och låga standard kommer ändå som en överraskning. Det känns som att åka en flygande stadsbuss och att färdas högt över världen blir lika trivialt som barndomens korta turer till skolan.

Heathrow

Återigen lotsas vi genom en svåröverskådlig labyrint av kontroller, trappor och rullband. Här väcker mitt pass ringa uppmärksamhet och jag blir nästan besviken över att ingen nitisk tjänsteman tar sig tid att skälla ut mig för min försumlighet. Vi tar ett tåg till Paddington Station och passerar igenom trista tegelrader, slitna stationer och groteska nybyggen som hotfullt tornar upp sig över rälsen. Slutstationen ser ut som en gigantisk zeppelinarhall, full av människor i ständig rörelse – vart verkar spela en mindre roll.  Vi dras med och stapplar omtumlade ut i ett varmt och solstrålande London.

Hotell Chrysos

Norfolk Square består av ett antal rader praktfulla stenhus som totalt erövrats av ett stort antal lågprishotell. Sektion efter sektion har fallit offer för denna smitta och den omgivande bebyggelsen tycks helt vara inriktad på att tjäna och utnyttja mindre sofistikerade turister.

Chrysos skiljer sig föga från någon av sina konkurrenter nästgårds och ockuperar två lägenheter som fordom tillhört framgångsrika Londonbor och deras tjänare. Bakom disken sitter en svartmuskig man som ständigt småleende bemöter oss stackars lantisar när vi på klumpig engelska ställer triviala frågor och visar prov på vår bristande världsvana. Han tycks vara road av kontakten med en strid ström av familjer, äldre par och kompisgäng och lämnar bara sin plats för att röka någon enstaka cigarett och spana in konkurrenterna ifrån hotellets trapp.

Rummet är fullt tillräckligt, på engelskt vis belagt med heltäckningsmatta och försett med utsikt över ett mystiskt schakt som sträcker sig längs hela hotellets baksida och antagligen är en biprodukt av någon slags utbyggnad. Varje morgon vaknar vi till ljudet av porslinsskrammel och bruten engelska när personalen förbereder gästernas frukost i hotellets källare.

Frukostalternativen är två: flottig engelsk frukost eller en enkel kontinental motsvarighet. Hela turistnäringen tycks skötas av utländska gästarbetare och hotellen är inget undantag. Personalens engelska är lika dålig som gästernas och även de mest triviala samtal om te och marmelad blir onödigt krångliga – om inte två landsmän finner varandra och kan kommunicera på sitt modersmål. Några svenskar tycks dock inte vara anställda på just vårt hotell så vi får hålla till godo med en utdragen misshandel av det engelska språket.

Dag 1

London bedrar oss redan ifrån dag ett – trots att vi förberett oss med hjälp av en pålitlig guidebok. Det förväntade milda vädret uteblir och temperaturen håller sig nära 30 grader under hela vår vistelse. Var är det berömda engelska regnet? Dimman? Kylan? Frågar vi oss när vi svettklibbiga rör oss genom den myllrande storstaden.

Första dagen vandrar vi genom Hyde Park till Science Museum och Museum of Natural History. Parken är något av en besvikelse; vanvårdad, smutsig och okomplicerad. En stor ängsmark med några slumpmässigt utslängda träd och en förorenad sjö full av fåglar och turister i pedaldrivna plastbåtar. Grupper av motionärer ligger och åmar sig i gulnat gräs under överinseende av instruktörer i militärbyxor och unga flickor rider luttrade hästar alldeles i närheten av högljudd trafik. Delar av parken är avstängd i förberedelse för något evenemang och en skolklass med anhöriga är samlad för att delta i en komplex aktivitet involverande låga koner. Vi förväntade oss mer av en plats i Londons hjärta. På grund av en felberäkning ifrån min sida, tvingas vi ta en omväg runt hela parken, istället för att ta en kortare väg över en bro i de centrala delarna. När vi anländer till Science Museum är vi innerligt tacksamma över den luftkonditionerade svalkan inomhus.

Inträdet är gratis – en ovanlighet när det gäller turistmål i London – och de talrika besökarna tycks mestadels vara andra engelsmän snarare än utländska turister. Oscar är dock mycket fascinerad och intresserad av den teknik som ställs ut. Jag intresserar mig i vanlig ordning mer för historiska och biografiska detaljer än föremålens konstruktion och funktion. Under flera timmar utforskar vi ångmaskiner, rymdfärd, skeppsbyggande, datorutveckling genom tiderna och medicinhistoria. Museet är stort och spänner över ett än större och bitvis ganska spretigt fält. Trötta och mätta på intryck beger vi oss till det intilliggande Museum of Natural History.

Museum of Natural History är ett tempel tillägnat Darwin och hyser oändliga samlingar av märkliga stenar; de riktigt värdefulla exemplaren är dock endast representerade i form av kopior – till Oscars stora besvikelse. Luggslitna, uppstoppade fåglar samlar damm i flera glasmontrar och en stendöd dront ger oss ondskefulla blickar genom kalla ögon av glas. Trötta efter vår vandring genom Hyde Park och Science museum och föga intresserade av pedagogiska bildspel om jordens uppkomst lämnar vi snart både dronter och museum åt sitt öde. På vägen tillbaka till hotellet ser vi till att gå rätt direkt och undvika omvägar.

Dag 2

Dag 2 åkte vi med tunnelbanan till en station i närheten av British Museum och spenderade större delen av dagen på det enorma museet. De många våningarna är fulla av lämningar och plundringsgods ifrån Babylon, Parthenon och Egypten. Vi navigerade mer eller mindre slumpmässigt mellan vikingaskatter, romersk mosaik, mumier och åldriga urverk. Själva mängden föremål var överväldigande och det var omöjligt att ta sig igenom allt under ett enda besök. I vanlig ordning tröttnade Oscar långt före mig och jag kunde säkert gått runt flera dagar och studerat varenda krukskärva, glaspärla och benfragment. På vägen hem stannade vi till vid en mysig bokhandel som oväntat visade sig bestå av fem våningar fulla av böcker av alla de slag. För någon som är van att handla sina böcker över internet så är priserna i brittiska boklådor tämligen höga, men atmosfären i kombination med en rejäl reasektion ledde ändå till flera köp.

På tunnelbanetåget tillbaka till hotellet mötte observerade tre unga strebrar, en kvinna och två män, som var engagerade i någon form av trivialt samtal på vägen hem ifrån sina arbeten i Londons finansdistrikt. När kvinnan gått av övergick de två männen till att diskutera hennes utseende, val av smink och eventuella kvaliteter på klingande svenska. Vår stolthet över våra framgångsrika landsmän kände inga gränser…

Dag 3

Den sista heldagen på brittisk mark tog vi tunnelbanan till Westminster för att besöka Churchills krigskabinett och Westminster Abbey. Det första museet var ett tempel tillägnat den vältalige lebemannen, politikern och skriftställaren Sir Winston Spencer Churchill. Hans högkvarter under andra världskriget hade restaurerats och besökarna kunde gå från rum till rum guidade av en vänlig röst i en slags telefonlur. Krigets dramatik representerades av dockor sysselsatta med att ringa viktiga telefonsamtal, markera tyska trupprörelser på kartor och övervaka konvojer med förnödenheter. Som besökare var det en stillsam upplevelse och en väldigt pedagogisk skildring av Churchills liv och roll under andra världskriget. Men det krävs nog ett djupare intresse för andra världskriget för att man ska orka med flera timmar i smala gångar med en bit plast tryckt mot ett svettigt öra. Behöver jag säga att jag tyckte det var en mer spännande upplevelse än min käre broder?

Westminster Abbey är en av Londons anrikaste och mest besökta kyrkor. Här har kungar döpts, krönts och begravts under många hundra år. Stora delar av kyrkolokalerna är ett mausoleum som inhyser många berömda politiker, vetenskapsmän, adelsmän och författare. På en smal gräsremsa utanför har en grupp aktivister byggt upp ett tältläger översållat med banderoller som fördömer Storbritanniens engagemang i Afghanistan och Irak. Deras budskap tycks dock inte ha någon större effekt på de strömmar av turister som rör sig mot Westminster Abbey.

Inne i kyrkan är det kallt och lyhört. Den värdiga sakrala stämningen störs av den stora mängden människor som får kyrkorummet att verka litet och trångt. Även här tilldelas man en plastlur med en förinspelad guidning. Det är ingen mindre än Jeremy Irons som med sin lugna stämma leder oss mellan olika monument och kapell. I charmiga Poets Corner hyllas några av landets främsta kulturarbetare – även om alla inte ligger begravda här – : Chauncer och Shakespeare, Händel och Wilde, Byron och systrarna Brontë. Att man valt att tillägna kulturpersonligheter en egen plats i kyrkan gör mig genast vänligare stämd till Westminster Abbey, trots att mitt hjärta bankar för ateismen.

Sammanfattning

London är stort, stökigt och fullt av människor. Sevärdheterna är många och det är Europas finansiella centrum. Men staden i sig själv är inte särskilt vacker och ger ett slitet och något sjaskigt intryck, precis som en hel del britter. Jag vill absolut återvända för att besöka Towern och S:t Pauls Cathedral, dock inte nästa år.