Archive for category Artikel

Om den obegripliga politiken

Under några veckor nu har jag suttit och rättat gymnasiearbeten om demokrati och politik. Nästan alla slutdiskussioner har börjat med varianter av repliken: ”Jag tycker inte att politik är särskilt intressant”. Uppfattningen att politik är något obegripligt, tråkigt och tämligen meningslöst går som en röd tråd genom deras texter. Nu handlar detta förvisso om 15-åringar som går i ettan på gymnasiet, men deras åsikter skiljer sig knappast ifrån den uppfattning som många vuxna också har. Ibland går man rentav ett steg längre, som följande satiriska serieruta visar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I dessa dagar av finanskris och framtidsoro är det knappast särskilt förvånande att både näringsliv och politiker får sig en släng av sleven. Ändå gör det mig nedstämd att se den cynism och det förakt som präglar många människor inställning. Ibland känns det som dialogen och diskussionen helt har avstannat och ersatts av indignation, uppgivenhet och en ständig jakt på syndabockar. Hade inte grekerna varit så lata eller bankirerna så giriga eller politikerna så korrupta… Hämnd snarare än en genuin önskan om ett annorlunda samhälle. Problemet är inte orättvisorna, utan att man upplever att man själv inte gynnas på samma sätt som andra. Den här typen av samtalsklimat är redan påtagligt flera länder och riskerar att leda problem av följande slag:

  • Apati: Varför ens bry sig om att rösta om det ändå inte leder till önskat resultat? Politiskt engagemang av djupare slag är helt uteslutet.
  • Egennytta: Om systemet är korrupt och alla politiker är ryggradslösa opportunister, varför ska inte vi, vanliga medborgare, passa på att sko oss själva också? Vem bryr sig om det sker på någon annans bekostnad?
  • Antipolitiker: En längtan efter någon som vågar säga ”sanningen” och som gör uppror mot allt det politiskt korrekta (ett vagt begrepp som kan inrymma allting som man själv ogillar och som man tycker inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet). Politiker som säger sig vilja rensa upp och som verkligen lyssnar till ”den vanliga människan”.

Idag har vi fått en utveckling där människor har gått ifrån att vara medborgare till att vara kunder, vare sig det handlar om skola, vård eller socialtjänst. Kunden har alltid rätt och förväntas inte förkovra sig eller ta ansvar för sitt agerande på samma sätt som en medborgare. Skulden för misslyckanden och problem ligger på de som ska leverera ”varan/tjänsten”: politiker, lärare och läkare. Toleransen för nyanser och komplikationer är låg.

Samtidigt är det ibland så att nidbilden av den politiskt engagerade är så extrem att när människor faktiskt möter en politiskt aktiv person – även om det handlar om en ynklig kommunpolitiker – så blir de ofta överraskade över hur vanliga de ändå är. Och intresset för de politiska sakfrågorna är fortfarande väldigt stort, även om detta leder till engagemang i enfrågerörelser snarare än i partier.

Kan man ändra de regler och fördomar som styr dialogen och föra ett mer personligt samtal bortom löpsedlar, populism och förenklade världsbilder finns mycket att vinna. Men det har aldrig varit lätt.

Bokslut 2011

De senaste tre åren har jag skrivit ner vilka böcker jag har läst och hur lång tid det tagit att läsa dem. Det är ett bra sätt att hålla koll på sin läsning och avslöja intressanta saker om ens läsvanor. Tyvärr har antalet lästa böcker bara minskat sedan jag började med min bokföring. 2009 läste jag 123 böcker, 2010 läste jag 106 och 2011 läste jag bara 85. Min ambition har varit att läsa kring 100 böcker om året och det har jag, som synes, inte uppnått under förra året. Däremot har jag lyckats med målsättningen att spendera mindre pengar på böcker än 2010, då jag köpte böcker för ungefär 12 000 kronor bara hos Adlibris. 2011 spenderade jag hälften så mycket.

Intressanta upptäckter

2011 läste jag några artikelantologier som samlade artiklar som tidigare publicerats i olika tidningar och tidskrifter, bland annat ”De omänskliga” och ”Därför vann dom” av Torbjörn Nilsson på Fokus och ”Här är allt så perfekt” av Niklas Orrenius på Sydsvenskan. Torbjörn Nilsson skriver om moderaternas valrörelse och ett antal politiska skandaler som utspelat sig under de senaste åren och Niklas Orrenius är känd för sina intressanta och nyanserade reportage om Sverigedemokraterna. Båda visar tydligt att bra journalistik står sig och att även ett kort reportage kan ge mycket värdefulla inblickar i svåra samhällsfrågor och människors vardag. Jag gillar verkligen deras stil.

Förra året läste jag även två underbara böcker av den amerikanska författarinnan Siri Hustvedt ”The Summer Without Men” och ”The Sorrows of an American”. Den förstnämnda är ett småmysigt porträtt av en medelålders kvinna som tar en paus ifrån sin make och sitt äktenskap när hon upptäcker att han varit otrogen. Under en sommar återvänder hon till mor och sina uppväxttrakter för att fundera över livet och undervisa en grupp ungdomar i poesi. Den sistnämnda är en gripande, lite melankolisk historia om två vuxna syskon som brottas med sin faders död och de känslor och tankar som då väcks upp. Båda böckerna – i synnerhet ”The Sorrows of an American” – skildrar kärlek, relationer och ensamhet på ett sätt som känns både autentiskt och gripande. Jag blev verkligen djupt berörd av huvudpersonen i ”The Sorrow of an American” och hans längtan efter någon att dela livet med och det är något som inte händer särskilt ofta.

Den australiensiske barnboksförfattaren och tecknaren Shaun Tan vann välförtjänt Alma-priset 2011 för sina underbara och vackra böcker. Precis som när det gäller Tove Jansson så finns det något tidlöst och åldersöverskridande med hans verk som gör att de egentligen passar för alla åldrar. Underfundiga berättelser blandas med fantastiska bilder till en mycket läsvärd helhet.

Framtidsplaner

En av de första saker som jag konstaterade när jag började hålla koll på min läsning, var att jag visserligen läser författaren ifrån hela världen, men att väldigt få av böckerna är skrivna av kvinnor. Någonstans kring 20-25% av de böcker som jag läser under ett år är författade av kvinnor. Jag vet inte hur det har blivit såhär och det handlar inte om någon medveten strategi från min sida – några av mina favoritförfattare är ändå Tove Jansson och Siri Hustvedt – men jag får ändå känslan av att jag kanske missar något spännande och viktigt. Därför brukar jag ha ambitionen att försöka läsa lite fler verk av kvinnliga författare, gärna svenska. I min senaste beställning fick jag med ett par böcker av Sara Stridsberg som jag tror kan vara läsvärda. Annars tar jag gärna emot tips.

Jag skulle även vilja läsa mer facklitteratur inom pedagogik, historia och samhällsvetenskap. Det blir en del, men betydligt mer skönlitteratur – något som ibland kan ge mig dåligt samvete. Att försöka läsa lite mer poesi tror jag inte heller skulle skada.

Men framförallt vill jag fortsätta läsa bra och många böcker även under 2012.

Tags: , , , , ,

Om året som gått

Så har jag nu återvänt, ifrån ett regnpiskat och vindpinat Skåne, som erbjuder föga mer i vinterväg än plusgrader och ett landskap dominerat av olika nyanser av brunt. Jag har lagt undan min smutstvätt, packat ur mina väskor och skalat av mig ett lager av skäggstubb och hår. Idag är det dagen efter hemkomsten – en dag för läsande och stilla kontemplation och en möjlighet att bearbeta det gångna året. Här sitter jag alltså, med en kvarglömd låda skumtomtar vid min sida, och pöser.

Jobb

I augusti bytte jag arbetsplats och detta har visat sig vara ett stort lyft. Visserligen har jag arbetat väldigt mycket under hösten och vintern, men det har ändå varit otroligt glädjefyllt och stimulerande. Äntligen har jag lite mer kontinuitet och en utökad samvaro med kollegor och elever. Den lilla skolan passar mig bättre än den stora. Bytet av arbetsplats har varit den enskilt mest positiva händelsen under hela 2011. Mycket finns ännu kvar att göra och jag tror att nästa termin har potential att bli lika bra som denna. Däremot kommer läget långsiktigt att vara osäkert så länge elevkullarna fortsätter att minska samtidigt som konkurrens fortsätter att hårdna.

Politik

Mitt politiska engagemang börjar finna sina former och kännas mer bekvämt och naturligt nu. Mycket beror detta på att jag har hamnat i rätt sällskap, tillsammans med människor som talar samma språk och drömmer någorlunda samma drömmar som jag. Men ännu är det mycket som är nytt och främmande för mig, framförallt var man ska lägga sin ambitionsnivå, vad som är möjligt och rimligt eller helt enkelt var ribban ligger för den som vill vara en god fritidspolitiker och medlem i ett parti. Jag saknar inte idéer eller frågor som jag vill driva, utan snarare erfarenhet, kontakter och metoder. På något sätt skulle jag behöva konkretisera alla mina visioner och högtflygande planer. Det känns hoppfullt, men ibland kan jag tycka att det går lite långsammare än vad jag skulle vilja.

Kreativitet

Mitt arbete är rätt kreativt och mycket av min skaparlusta har plöjts ner i undervisningen. Samtidigt har jag också skrivit en hel del rollspelmaterial, men eftersom det handlar om produkter som ännu inte har släppts så får man inte samma känsla av avslut och har heller ingen konkret skapelse att visa upp. Jag borde påbörja någon slags romanprojekt, men har svårt att våga språnget och verkligen ta mig själv på allvar. I den här frågan är inte den personliga fåfängan en tillräckligt stark drivkraft för att motivera mig. Däremot fortsätter jag att läsa mycket och hittar inspiration överallt. Någon brist på idéer handlar det verkligen inte om. Möjligtvis en brist på riktigt bra idéer i sådana fall.

Personligt

2010 var ett jobbigt år för mig och många av problemen spillde över på den första halvan av 2011. I grund och botten handlar det om en, föga originell, oro för ensamhet och att vara en misslyckad och svag person. Dessa känslor förvärrades av en minst sagt otillfredsställande jobbsituation och en tendens att bearbeta – eller älta – alla problem i jakt på någon slags begriplig lösning.

Mina problem saknar en självklar lösning, men eftersom mitt arbete har fungerat mycket bättre så har det kunna erbjuda en välkommen distraktion och värdefull bekräftelse på att jag faktiskt duger till någonting. Dessutom har jag haft så mycket att göra, både på grund av arbete och politik, att jag inte har hunnit grubbla särskilt mycket. Insikten om att jag inte är den enda som brottas med livets svåra frågor har även bidragit till att, i någon mån, avdramatisera dem.

Jag kan, med viss säkerhet, säga att just nu är jag rätt lycklig och nöjd med tillvaron. Mycket fungerar och det finns spännande utmaningar vid horisonten. Jag skulle dock önska att detta lyckotillstånd vore något mer stabilt och att inga återfall ner i ångest och bitterhet vore möjliga, men det är för mycket begärt. Jag får helt enkelt fortsätta öva på att ta dagen som den kommer.

Under 2012 och de kommande åren vill jag fortsätta resa, skriva, leva och utvecklas. Jag hoppas kunna göra detta i sällskap med andra.

 

 

Författare söker läsare

När man skriver texter har man oftast en publik i åtanke – inte sällan är den ideale läsaren författaren själv. Man skriver helt enkelt den typ av alster som man själv vill läsa. Efter att ha läst en hel del författarintervjuer om skapande ifrån Paris Review så har jag funderat lite kring mitt eget skrivande och min bristande förmåga att fokusera och slutföra större projekt. Jag arbetar helt enkelt bäst när jag vet att det finns en publik som är intresserad av slutprodukten. Även om jag vill skriva den typen av kreationer som jag själv gillar att läsa så räcker inte det som drivkraft. Jag är inte min egen ideale läsare.

Detta är även en passande metafor för mitt liv som helhet: att jag, personligen, är intresserad av något räcker sällan för att jag ska nå min fulla potential. Det är mycket som jag kan göra för elevers, kollegors, vänners och  familjens skull som jag antagligen inte skulle göra för min egen. Samtidigt när jag en stark önskan om att vara en duktig och duglig person och vill utvecklas och förbättras. De sociala kontakterna och den bekräftelse som andra ger mig blir det bevis på framgång som jag inte riktigt förmår att ge mig själv. Ändå ser jag mig egentligen inte som en skör eller distanslös person – möjligtvis självutplånande.

Vill du bli min läsare?

Om livet, tillvaron och allt däremellan

Jag tror inte att livet är rättvist. Jag tror inte att det finns några garantier. Jag tror inte att goda handlingar automatiskt belönas eller att dåliga handlingar automatiskt straffas. Jag tror inte att enskilda människor har kraften att ändrat på sitt beteende bara för att de vet att det är skadligt. Jag tror inte att positivt tänkande kan rädda världen. Jag tror inte att lidande är nödvändigt för att uppskatta glädje. Jag tror inte att det finns någon mening eller ordning utöver den som vi själva skapar.

Jag tror på den mänskliga kreativiteten. Jag tror på de sociala sammanhangens kraft att läka och såra. Jag tror på vänskapen och viljan att vara där för sin nästa, även om man inte vet hur man ska bära sig åt för att hjälpa. Jag tror på nödvändigheten i att välja sina strider och sina motståndare. Jag tror på pragmatismen och kompromissviljan. Jag tror på att varje individ måste hitta sitt eget sätt att hantera tillvaron.

Det finns inget facit, ingen patentlösning, inga säkra genvägar. Däremot finns det snarlika erfarenheter, sociala ramar, självinsikt och reflekterande samtal mellan medkännande individer. Även om vi inte kan styra över världen eller vår omgivning så kan vi styra över oss själva och hur vi hanterar de utmaningar och påfrestningar som vi möter på livets krokiga stig. Vi kan hjälpa oss själva genom att hjälpa andra. Vi kan skåda in våra inre och välja att ägna oss åt minnen, handlingar och projekt som gör oss glada, även om glädjen bara varar ett ögonblick.

Jag tror på lyssnandets svåra konst; att lyssna på sitt eget hjärta och andras.

Slut ögonen, andas långsamt, lyssna. Vad hör du?

Omfamna din nästa, lägg huvudet mot hennes bröst, lyssna. Vad hör du?

Varför socialdemokraterna?

Tage Erlanders gestalt uppväckte ingen lidelse, inte heller den politik han företrädde, en vision så utspädd att den mest liknade vatten. Men vatten är ingen dålig dryck och visionära koncentrat har onekligen sina risker.

När jag demonstrerar med SAP känner jag mig däremot som en i mängden, de små kraven förankrar mig i verkligheten, men jag är lite osäker på om inte upplevelsen är grundad mer på nostalgi än verklighetssinne. Är det inte på Strängs hängslen och Erlanders skrynkliga byxor som jag i själva verket röstar, eller rättare sagt, på minnet av dessa persedlar och och plagg?

”Mitt förnamn är Ronny” – Ronny Ambjörnsson

Den senaste tiden har jag funderat över mina politiska sympatier och hur välgrundade de egentligen är. I vilken mån överensstämmer mina värderingar och ideal med den politik som mitt parti förespråkar i praktiken?

Jag avskyr människor som motiverar sitt partipolitiska ställningstagande med att de gick in på alla representanters hemsidor och valde det parti som var ”bäst”. Inte bäst för dem eller bäst överensstämmande med deras egna åsikter, utan bäst – som om det fanns en objektiv kvalitetsskillnad mellan de olika valen. Som om det inte fanns någon historisk bakgrund, någon skillnad mellan idé och praktik eller ett subjektivt filter. Att jag har valt socialdemokraterna är absolut ett val baserat på känslor, personlighet och subjektivitet. Det är orättvist att utmåla den politiska ekvationen som en rent objektiv, matematisk process.

Därmed inte sagt att känslorna ska tjänstgöra som skygglappar eller användas som en mur för att stänga ut sådant som inte passar ihop med den egna drömmen eller uppfattningen.

Det som lockade mig till socialdemokraterna var pragmatismen, realismen och de små stegens revolution. Fokuset på solidaritet, medmänsklighet och rättvisa. Få uppenbart orimliga löften och analyser, inga väderkvarnar som måste bekämpas och ingen demonisering av motståndarsidan. Ett förnuftigt ”lagomparti” för sansade människor.

Men det historiska arvet och partiets många politiska segrar spelar också en avgörande roll. Mycket av det som vi har byggt upp under de senaste hundra åren är en följd av socialdemokratisk politik och socialdemokratiska visioner. Dagens socialdemokrater har mycket att vara stolta över.

Här börjar också problemen uppenbara sig. I vilken mån är jag (och socialdemokraterna) fast i det förflutna? Jag har ingen personlig relation till vare sig Gunnar Sträng eller Tage Erlander, men jag beundrar Olof Palme och jag beundrar vad partiet har åstadkommit under sina första decennier. Däremot känner jag ingen stolthet inför partiet moderna historia, med namn som Göran Persson, Pär Nuder eller Thomas Bodström. Om jag alls har någon koll på de politiska besluten så är jag ofta ganska negativ, till exempel när det gäller kommunaliseringen av skolan.

Är det nostalgin som har styrt min hand? Är jag trots mitt senkomna engagemang och min unga ålder (nåja) redan en förlegad relikt?

Eftersom jag är en tänkande, (över-)analytisk person så är jag egentligen inte särskilt orolig för att jag lurar mig själv. Även om det förflutna har spelat en stor roll inledningsvis, så behöver det inte vara lika avgörande i framtiden. Dessutom kan gamla framgångar tjäna som inspiration och något att kämpa för. Samtidigt bör alla socialdemokrater (och alla andra för den delen, det finns fler partier med en lång och rik historia) ta sig en funderare över sin relation till partiets historia och sina idéer inför framtiden.

Tags:

Berlin, tur och retur del 2

- Dag 3 -

Trots sovmorgon är Oscar svårväckt. Frukost, sedan diskussion om vi ska vandra till fots  eller ta oss fram på annat sätt. Vi börjar med en promenad till Potsdamer Platz som är översvämmat av turister modell äldre. Platsen i sig är en futuristisk skapelse av glas och stål. En öppen innergård skyddas av ett metallsegel och resterna av ett flott hotell som tidigare legat här finns inkapslade i en av väggarna.

Sedan rör vi oss i bekanta spår från gårdagens rundtur: förintelsemonumentet, amerikanska ambassaden, Brandenburger Tor och Riksdagshuset. Turister, turister, turister – endast uppblandade med diverse tiggare, försäljare, gatukonstnärer och poliser. Det vardagliga Berlin tycks mycket avlägset. Triumfbågen är snabbt avklarad och riksdagshuset är så full av besökare att vi står över. Istället rör vi oss djupare in i turist-Berlin via paradgatan Unter den Linden, idag kantad av nästan lika många souvenirbutiker som lindar. Målet: Berliner Dom.

Berliner Dom är ett kejserligt skrytbygge som ser bra mycket äldre ut än sina 106 år. Bombat under kriget och nödtorftigt reparerat under DDR-tiden stod kyrkan länge öde – kommunisterna var inte särskilt sentimentala när det gällde religiösa byggnader. Inträdet är ganska dyrt och servicepersonalen verkar uteslutande bestå av sura, äldre damer. En av dem påpekar det olämpliga i min huvudbonad och med blottad flint äntrar jag det överlastade kyrkorummet. Budskapet är övertydligt: detta är kejsarfamiljens och tyska rikets kyrka, vanligt folk göres sig icke besvär. Lyxen slår över i kitsch. En serie obehagligt smala trappor leder dock upp till kyrkans kupol och en riktigt bra utsikt över Berlins centrala delar. Inte lika högt som tv-tornet, men friare och öppnare. I kryptan ligger generationer av Hohenzollare, många av dem barn. Byggnaden är inte heller heligare än att den rymmer ett fik och en souvenirbutik (där vi köper vykort och frimärken).

Lunch i närliggande restaurang, följt av ett besök på Pergamonmuseet. Samlingarna består av stöldgods ifrån Grekland, Rom, Mellanöstern och Egypten; framförallt ifrån Pergamon som har givit museet dess namn. Trots sin ofullständighet så är ruinerna mycket imponerande. Detta gäller inte minst den storslagna Ishtar-porten i blåglaserat kakel. Dock är detta framförallt en plats för A Williamsson. Oscar uttrycker sitt missnöje med den odödliga repliken: ”Allting är ju trasigt! Varför är det ingen som lagar det?”. Efter en kort vätskepaus, rör vi oss åter tillbaka mot hotellet. Vi stannar vid Potsdamer Platz för en fika och ett besök på Sonys pråliga utställningsbutik.

Potsdamer Platz

Potsdamer Platz


Brandenburger Tor

Brandenburger Tor - turistfälla deluxe


Berliner Dom

Berliner Dom - inga hattar inomhus


Riksdagshuset

Riksdagshuset


Ishtarporten

Ishtarporten - tänk dig ett badrum i den färgen

- Dag 4 -

Uppbrott. Återfärd. Tidig frukost, kaos när 50 svenskar kommer ner samtidigt. Åker några timmar till Rostock där vi avnjuter en lunch på ett till synes överdimensionerat hotell förlagt till ett insomnat industriområde. Suspekt transaktion på söndagsöde (både Tyskland och Danmark tycks vara helt nedsläckta på söndagar) parkering, i skuggan av ett köpcentrum, förser oss med den alkohol som förbeställts.

Färjan är sig lik även om det är en annan prins denna gång (Joachim istället för Fredrik). Även passagerarna verkar oförändrade: barnfamiljer, äldre par, ensamma östeuropeiska män i åldrar (Är det deras systrar/döttrar som vi har mött längs Berlins gator?). I Malmö utbryter kaos när all sprit ska lastas ut och fördelas. Väldigt många passagerare anländer samtidigt och våra anslutningsbussar hem blir därför försenade. Inte förrän efter klockan tolv är vi tillbaka i Lillaryd igen.

- Epilog -

Antal pass visade: 0. Antal portioner currywurst eller schnitzel förtärda: 0 (däremot åts det en del strudel och dracks ganska mycket spezi). Trots sina olikheter verkar ändå A och O Williamsson ganska kompatibla.

Tags: ,

Berlin, tur och retur del 1

Ett drama i fyra akter om två gentlemäns odyssé till det tyska rikets huvudstad. Inga monster, men väl lik, lättklädda damer och hårda strapatser utlovas.

- Prolog -

En gemensam resa har diskuterats länge, men på grund av omplaceringar och uppsägning så har inga ordentliga planer kunnat göras upp i förväg. Därför: panikbokning med kort varsel. En weekend i Berlin framstår som lättast att ordna under omständigheterna. Behöver man pass för att besöka staden? Bäst att inte chansa. Pass levereras från avlägsen socklåda till brevlåda i nordvästra Skåne med visst bistånd (Tack Martin!). Blygsamma planer smids och släktens önskemål hörsammas: två gånger whisky till fader och farmoder (En matsked om dagen är bra för hälsan, enligt Irmgard Williamsson snart 90). Våra hjältar och dramats huvudpersoner:

Oscar Williamsson: praktiskt lagd tekniker, glutenintolerant, måttligt fascinerad av historia och döda ting.

Andreas Williamsson: opraktisk gymnasielärare, ogillar överraskningar, omåttligt fascinerad av historia och döda ting.

- Dag 1 -

Upp med tuppen (gässen). Anslutningsbuss avgår mycket tidigt från flottigt truckerhak på Hallandsåsen (den med den inkompletta tunneln). Två icke minnesvärda timmar passerar då samtliga passagerare försöker ta igen förlorad sömn utan någon större framgång. Mer väntan i bussterminal, därefter inlastning. Passagerarnas medelålder: medelålders plus. Reseledaren tillhör de äldsta av alla. Barn och barnbarn har i de flesta fall fått stanna hemma. Busschauffören: en rund man med gott humör. En herre från Halland, med misstänkt toupé, aspirerar på en mer exklusiv vänskap, men chauffören har inga favoriter och ett oändligt förråd av skämt och visdomsord. Uppskattande publik saknas inte.

Vi åker över Öresundsbron, genom ointressanta delar av Danmark och tar färjan från Genser till Rostock. Färjan är jämnårig med den äldre av bröderna W och döpt efter kronprins Frederik. Det är ont om sittplatser, men gott om sprit, dyr mat modell halvfabrikat och barnfamiljer. Den mat som erbjuds i både Danmark och Tyskland är primärt panerad fisk och schnitzel. En medpassagerare menar att vi rör oss längs en ”schnitzlad bana”. Kombinationen glutenintolerans och fungerande smaklökar medför dock att vi försöker hålla oss till andra rätter.

Rostock: en gång DDR:s största hamnstad, idag öststatsgrå med överdimensionerad hamn. Höga strålkastare omger oss på ömse sidor när vi rullar av båten. Här stod vakter och spanade efter rymningsförsök under kommunisttiden.

Rastplatserna är fulla av lastbilar med östeuropeiska skyltar. Hur känner man igen en polsk bil? Polacken.

Mötet med Berlin överväldigar oss efter timmar av öde landsbygdsvägar. Plötsligt hus, människor och aktivitet överallt. Småstadspräktigheten kickar in: Vad många människor! Varför har de fula paraboler överallt? Hur kan de tillåta övergivna hus mitt inne i stan?.

Vårt hotell heter Delta och har tre stjärnor. I samma byggnad ligger Benni Durrers skönhetsskola. Vi bor någonstans mellan Kürfürstendamm och Potsdamer Platz på en gata som heter Pohlstrasse. Hotellet är byggt i början av 90-talet och redan här blir Oscars förkärlek för hissar och rulltrappor tydlig. Varför utnyttja uråldriga apostlahästar när det finns modern teknik till hands? Vi bor på andra våningen, men det hindrar oss inte från att utnyttja hissen för all förflyttning mellan våningsplanen.

Efter en timmes respit beger vi oss ut på en kvällsutflykt: stadsrundtur, middag och besök på tv-tornet. Vi går till en krog och duckar ännu en schnitzel genom att beställa någon slags död gris med sauerkraut. Därefter vandring förbi ett av Berlins många rådhus (det röda), genom en mindre park där de forntida hjältarna Marx och Engels blickar ut mot  nya, oförstående generationer och fram till en fontän norpad ifrån det kejserliga slott som revs efter kriget (det andra). Tv-tornet är ett gammalt skrytbygge från DDR-tiden och höjer sig 368 meter upp i skyn, likt ett jättelikt kommunistiskt långfinger mot Gud fader själv. Bakom tornet breder Alexanderplatz ut sig – ett torg namngivet efter tsar Alexanders besök i Berlin 1805.

Hissen upp till utkiksplattformen tar mindre än 40 sekunder (något som tilltalar Oscar Williamsson storligen) och väl där uppe har man en av Berlins bästa utsikter. Men tornet är en turistfälla av rang och efter att ha gått ett varv och betraktat hur skymningen sänker sig över staden finns det inte mycket mer att se. Bussen plockar upp oss på andra sidan Alexanderplatz och vi återvänder till vårt hotell efter en kort rundtur.

Ingen respekt för forna ikoner

Ingen respekt för forna ikoner

368 meter fallossymbol

368 meter fallossymbol

Alexanderplatz i skymningen

Alexanderplatz i skymningen

- Dag 2 -

Frukost, Oscar mer död än levande – varje morgon ett mycket långsamt  och förtida uppvaknande ifrån sömnens välsignade rike. Stadsrundtur med buss och reseledare står på tur. Filharmonikernas konsertlokal (liknar misslyckat origamiförsök) – förintelsemonumentet (Öppen plats befolkad av rektangulära betongklossar av olika storlek. Plötsligt anländer ett gäng turistande soldater och börjar marschera runt ibland blocken) – amerikanska ambassaden (intill förintelsemonumentet) – det återuppbyggda Hotell Adlon (idag mest känd för att Michael Jackson dinglade med en stackars bebis utanför en av balkongerna – resterna av Hitlers bunker (parkeringsplats, ett antal ton jord och en informationstavla, ganska ointressant) – Brandenburger Tor (triumfbåge från en tid då tyskarna vågade skryta om sin militära skicklighet och sina stormaktsambitioner) – museum insel (Den lilla ö som hyser flera av Berlins mest kända museér. Vätskepaus. Chauffören försöker fresta oss med tjeckisk vodka och rom (Česká libre?) men vi avböjer.) – riksdagshuset (med sin nya glaskupol som vi aldrig besökte) – ett monument över alla ryska soldater som stupade under andra världskriget (en gång vaktat av två sovjetiska soldater som verkade ha i uppdrag att övervaka varandra lika intensivt som monumentet) – Schloss Charlottenburg (Ursprungligen ett palats som Fredrik III (den store elektorn ni vet) byggde åt sin andra hustru Sophia Charlotta 1699, men när Fredrik avancerade från kurfurste till kung av Preussen så dög inte palatset utan måste utvidgas. Inspirationskällan lär ha varit franske kungens lilla ställe i Versailles, men så värst pampigt verkade det ändå inte.).

Muren är närvarande överallt och ingenstans; enstaka sektioner är bevarade som historiska klotterplank, en dubbel rad av gatsten markerar murens sträckning som ett ärr genom centrum. Stora delar av stadskärnan har renoverats och bebyggts först under de senaste tio-tjugo åren. DDR-tidens höghus samsas med moderna motsvarigheter – förenade i sin fulhet.

Bussen släpper av oss och andra köplystna vid KaDeWe – Kaufhaus des Westens – ett jättevaruhus á la Harrods med 60 000 kvm helt tillägnade Mammon. Efter att ha betraktat en ganska ordinär resväska, instoppad i en glasmonter och försedd men en prislapp: 26 000 euro, köper jag ett grönt skrivhäfte och en penna för en ganska blygsam summa. Lättade över att ha sluppit undan så billigt äter vi middag vid en spansk restaurang (hare i vin för A Williamsson, grillad lax för O Williamsson) på en sidogata.

Därefter upptäcker Oscar Saturn: fem våningar elektroniskt paradis. Datorer, telefoner, tv-apparater, högtalare, kameror, tvättmaskiner. Kort sagt: ett himmelrike för en av oss och något av en helvete för den andre. Efter vad som förefaller vara en evighet rör vi oss sakta tillbaka mot hotellet med ett kortare avbrott för fika och inköp av kvällsmat. Olof Palme har tilldelats ett eget litet utrymme i Berlin, även om det för tillfället verkar bestå av en öde fontän full av svart skiffersten. Vi upptäcker att  en gata i närheten av hotellet är ett skyltfönster för Berlins mänskliga köttmarknad. Var tionde meter på ömse sidor står en prostituerad kvinna och bjuder ut sig till de fåtaliga personer som passerar förbi. Unga, östeuropeiska kvinnor, iklädda en märklig kombination av normal överdel, nätstrumpor och stringtrosor. Men några förtryckande burkor slipper vi i alla fall se.

Kvällen avslutas med ett avsnitt av Simpsons på tyska. Endast Lisa låter som hon ska.

Minnesmärke över förintelsen

Minnesmärke över förintelsen

Tysklands Versailles?

Tysklands Versailles?

KaDeWe: här kan man köpa dyra resväskor och billiga skrivhäften

KaDeWe: här kan man köpa dyra resväskor och billiga skrivhäften

Såhär minns man Olof Palme i Tyskland

Såhär minns man Olof Palme i Tyskland

Tags: ,

Demonerna

Jag är inte en särskilt sentimental eller nostalgisk person – tvärtom ser ofta tillbaka på mitt yngre, naivare jag med en blandning av milt förakt och lätt obehag – men en sak som jag verkligen saknar är den tillförsikt som jag en gång hade. Det var så självklart att goda människor som tålmodigt och ödmjukt kämpade mot blygsamma mål skulle lyckas. Vad andra gjorde och tyckte kvittade eftersom det var mitt eget eget beteende som räknades. Det fanns tydliga spelregler att följa. Min medfödda präktighet förstärktes av någon slags protestantisk pliktetik, trots min sekulära uppväxt.

För en tid sedan fyllde jag 30 år och dylika jubileum är vanliga tillfällen för bokslut över de gångna åren och förutsägelser om framtiden. Men jag gillar inte vad jag ser; på tio år har jag inte skördat några större framgångar och jag känner att klockan tickar på i allt högre tempo. Det är mycket som jag vill ska hända under det kommande decenniet, samtidigt finns det egentligen ingenting som tyder på att jag skulle lyckas bättre nu än vad jag har gjort tidigare. Att vara en god och tålmodig människa har visat sig vara otillräckligt och även när jag försöker göra rätt för mig så misslyckas det på grund av faktorer bortanför min kontroll. Min tillförsikt har ersatts av tvivel. Inte tvivel på att jag gör fel eller har felaktiga mål, utan tvivel på mig själv: på min förmåga att hantera motgångar, på min egen arbetsinsats, på min empati och förståelse av andra människor. Är jag egentligen konstruerad på ett sätt som är kompatibelt med den värld och tid jag lever i? Det blir inte lättare av att jag betvivlar att jag har styrkan att förändras i någon större utsträckning eller att jag får dåligt samvete för min självupptagenhet.

Jobbet utgör fortfarande en frizon där jag känner att det fungerar någorlunda och att jag kan lösa de utmaningar som uppenbarar sig. När jag umgås med andra, tränar eller är försjunken i en bra bok så lyckas jag för det mesta stänga tvivlet ute. Semestertider innebär tyvärr mycket ledig tid för grubblerier och självrannsakan. Eftersom jag dessutom är väldigt analytisk så kan jag inte släppa tankarna på framtiden och allt som jag inte har uppnått utan tror någonstans att det går att hitta en lösning om jag bara vrider och vänder tillräckligt mycket på problemen. En klassisk 30-årskris? Jag antar det.

Att välja ofrihet

En gång betraktades läraren som en självklar auktoritet, klassrummets obestridde härskare. Eleverna var föga mer än tomma kärl som skulle fyllas med den stora kunskap och visdom som läraren i sin nåd förmedlade. Elevernas egna erfarenheter var helt ointressanta och elevdemokratin var obefintlig. Möjligtvis kunde de välja bort skolan eller sabotera undervisningen på olika sätt, men det var också allt. Utbildning var ingen rättighet och många samhällsgrupper ansågs obildbara. Så är det lyckligtvis inte längre.

Dagens lärare har en helt annan skyldighet att ta hänsyn till eleverna och deras behov och förutsättningar. Detta kan i sin tur ibland slå över i ett ängsligt curlande eller föreställningen att eleven är en kund som inhandlat en tjänst (eller för den delen ett betyg) som det är upp till läraren att förmedla.Nu är inte syftet med denna text att fördjupa sig i lärarens förvirrade roll myndighetsperson och serviceleverantör, istället vill jag prata om hur eleverna själva avsäger sig den frihet som  många kämpat hårt för att ge dem.

När jag själv gick i skolan så var det framförallt det självständiga arbetet som tilltalade mig. Att få tänka, diskutera, reflektera och själv söka efter svar. Även som lärare tycker jag att den typen av uppgifter är allra roligast. Faktakunskaper ger en nödvändig grund som sedan kan användas för spännande strövtåg och kullerbyttor. Tänk om! Varför är det på detta viset? Borde man inte kunna göra annorlunda? Hur skulle du vilja att det var istället?

Att ge sig ut på exkursioner genom historien och samhället som omger oss kräver dock ett intellektuellt mod, en självsäkerhet och förkunskaper som många elever tyvärr saknar. Det är frustrerande och irriterande att så många elever föredrar det trygga och enkla, trots att jag försöker erbjuda dem en mer nyanserad värld där det finns plats för alla, även för dem. Hellre raka, simpla fakta och helt tillrättalagda resonemang som man kan glömma när man väl avverkat ett skriftligt prov. Vissa människor är onda, andra är dumma, några är lustiga. Varför de gör som de gör är ointressant. Hallå, vi ska ju bli byggare! Vad har vi då för nytta av allt det här tramset? Eller varför inte den försiktiga avvaktande eleven som försöker lista ut vad läraren tycker och försöker härma detta?

Eleverna själva omfamnar alltså den konservativa synen på skolan och lärarrollen: läraren är visserligen inte en särskilt tungt vägande auktoritetsfigur, men han är där för att ge raka svar och inte för att krångla till saker på ett förvirrande vis. Ju mindre arbete och krångel desto bättre. Skriftliga prov ska det vara och inte en massa flummiga diskussioner. Eleverna stämplar sig själva som hopplösa och sätter gränser för sina egna utvecklingsmöjligheter. Det där är inget för oss, försök inte lura oss med det där tramset. Vi vet nog hur skolan egentligen fungerar.

Deras uppfattning om vad kunskap är, om hur skolan fungerar och hur deras kunskaper ska bedömas är i många fall betydligt mer reaktionär än lärarnas. Den elevdemokrati, delaktighet och hänsyn som skolan försöker pracka på dem förkastar eleverna själva. Deras makt har sällan varit större och nu använder de den för att begränsa sina egna möjligheter.

Visst är det här en smula tillspetsat och alla elever reagerar inte på detta vis i mötet med skolan. Kanske är det även så att de är trötta på dåligt organiserade uppgifter, skendemokrati och hycklande lärare. Men nog är det ändå en olycklig tendens? Jag är orolig för hur detta synsätt kommer att påverka elevernas politiska engagemang och delaktighet i samhället. Risken är att många av dem väljer en frivillig isolering ifrån en förvirrande och snårig värld eller lockas av de populistiska politiker som torgför de enklaste och mest svart-vita lösningarna.

Varje gång jag hör en elev sucka uppgivet och utbrista: ”Vad ska det här vara bra för? Jag ska ju ändå bara bli målare?” har jag lust och krama om honom och fråga: ”Varför gör du dig själv till en obetydlig bifigur?”. Det är ungdomarna som är framtiden, inom varje människa ryms det otaliga skal och roller. Rörmokare förvisso, men även medborgare, son/dotter, förälder, arbetare, röstberättigad, europé, skattebetalare, konsument, pensionssparare och så vidare. Rollerna förändras efterhand som människorna och samhället gör det, men det kan aldrig vara rätt att frivilligt avsäga sig makten och möjligheten att påverka. Okunskap är lika med ofrihet.